Jag håller just nu på att slita mitt hår, muta, hota, böna och be, förklarar, berättar, säga "om du dricker upp mjölken så får du göra... ditten eller datten", detta upprepas hundra gånger och jag börjar känna hur jag snart ger upp, låter honom gå från bordet utan att han druckit upp sin mjölk. Är det verkligen så farligt om han får gå från bordet utan att behöva dricka upp mjölken? Jag menar han har ju suttit där jättelänge nu och tjurat om att han minsann inte ska dricka någon mjölk. Jag håller på att bli tokig, jag blir galen av sånt här. Hur länge ska man hålla på med detta? När slutar denna trots? När får jag tillbaka den mysiga lilla son som med glädje gör som man ber honom om? Jag vet ju att om jag ger mig nu så blir det än värre nästa gång, men just nu känns det som att det är det värt för jag orkar inte med detta gnäll och tjureri.
Plötsligt händer det! Han sneglar lite på mig, jag låtsas som att jag inte ser honom, små händer greppar glaset och han lyfter upp det från bordet och för det till munnen, han dricker lite och jag tror i mitt stilla sinne att äntligen är det slut för denna gången. HA! Då spottar ungen tillbaka mjölken i glaset och säger att han visst inte ska dricka någon mjölk, tillbaka på ruta ett igen och jag känner att mitt tålamod är slut sedan länge och skulle mycket väl kunna ställa mig och skrika och tjuta, men denna gången biter jag mig i kinden och andas. Spänner blicken i sonen och säger åter igen att sånt trams är inte okej, han säger själv att man måste ta små klunkar och jag bekräftar och sen sätter jag mig här, sitter vid samma bord men koncentrerar mig datorn och låter honom sitta på sin plats, orkar inte tjata mer, orkar inte böna och be. Vet att om jag öppnar munnen kommer det hoppa ut ord som jag skulle ångra att jag säger. Jag är beredd att ge upp, men då kommer maken och vi backar upp varandra när det gäller dessa trotsfighter, så nu går han in en stund igen och när han höll i glaset då kunde sonen dricka och efter nästan 1½ timme så har ett halvt glas mjölk blivit uppdrucket.
Ett steg närmare frigörelse från mamma och pappa, ett steg närmare denna trotsperiodens slut, en kamp vunnen av föräldrarna och vi laddar om inför nästa kamp, för det är inte en fråga om den kommer utan när den kommer, men vi är redo, redo att möta den och vi kommer gå segrande ur nästa fight vi väljer att ta oxå! (Ja det gäller att intala sig det annars är det ju kört från början). Men nu tror jag inte att jag väljer att ta någon mer fight idag, eller jo skulle han vägra ta på sig flytvästen när vi ska ut med båten eller när vi ska fiska vid bryggan, men man ska inte gå händelserna i förväg, det är ju inte alls säkert att det blir någon fight då.
Sen det här med att välja sina strider, det är inte så lätt att veta om det är värt det eller inte. Idag valde jag nog fel, hade jag bara låtsas som ingenting när han sa tack för maten så hade inte halva förmiddagen gått åt till att dricka ett glas mjölk, men förhoppningsvis kommer det ta mindre tid nästa gång och vi hade ändå inget planerat idag så de var ju skönt att vi slapp bli sysslolösa ;)
Jag fick tillbaka min goa son, han är just nu ute i komposten och letar maskar så vi kan åka och fiska sen. Så härligt att det inte bara blev NEJ, NEJ, NEJ hela dagen idag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar