Mina gamla cyklar

Vet inte varför jag skriver detta inlägg men jag minns tillbaka på mina gamla cyklar jag har haft och det är gamla cyklar ska ni veta.

Den första kunde jag ta av halva sadeln på så att det bara var en metallkonsturktion med massa fjädrar kvar när man lyft av skinnet, inga påskfjädrar i glada färger utan sånna där oxå i metall, precis som metallkonstruktionen de satt fast i.
Så jag brukade ta med min halva sadel upp till klassrummet, mycket praktiskt så ingen snodde min cykel från 1960-talet med avskavd lack och fula handtag, jag menar den var ju verkligen eftertraktad.
Men man kunde göra hål i byxorna på denna cykel, precis nedan för skinkan fastnade sadeln och gjorde ett stort jack i mina jeans så skinkan nästan trilla ut. Alltså jag menar hur snyggt är de men halva röven hängades ur ett par annars hela jeans, det var ju inte ens modernt med hål i byssorna då och så gick jag i sexan och då då räknades man faktiskt till högstadiet, det ni (jag har gått 4år på högstadiet, nej jag har inte gått om) och då var de ännu mer pinsamt att ha ett stort hål i byxorna men jag låtsades som att det skulle vara så.

Sen var det mammas gamla gröna cykel som fick flytta med mig till Kalmar men där var de tydligen en poppis cykel som man gärna snodde så det var det någon som gjorde en lördagnatt, tack för den lixom. Men varsågoda man växlade nämligen när man bromsade måste säga att de är nog de mest onödiga jag varit med om. Vad jag har svurit över alla gånger när de snälla bilisterna stannar för att släppa fram mig som precis har stannat vid övergångstället för att jag kommer på cykel och då ska inte bilarna stanna. Men jag blir översläppt och ska då trampa igång fanskapet förlåt cykeln som naturligtvis har växlat och är på den tyngsta växeln så jag håller ju på att bajsa på mig av ansträngning innan jag får den att ens börja rulla, samtidigt som jag ska tacka den snälla bilisten som släpper över mig och gör därmed dagens goda gärning och kan äta godis en onsdagkväll utan dåligt samvete. Men det här med att tacka kan man ju göra på många sätt jag väljer ju så klart de mest jobbiga och ska vinka lite så när jag mitt i de tyngsta tramptaget när cykeln i princip står still så släpper jag handtaget med en hand och då vinglar jag ju till så jag håller på att stå på öronen i asfalten men lyckas rädda upp det hela och nickar lite fint till bilen istället och slänger iväg de falskaste leendet den här sidan stilla havet. Jag hatade när detta hände och ibland hände de mer än en gång per cykeltur. Jag stannar väldigt sällan för cyklister när jag kör bil, nu vet ni varför, jag menar vem vill ha ett falskt leende.

Sen var det gula faran, där handväskor lätt fastnar, har ni inte koll på vad som hände så kan ni läsa det här. Men den gula faran var underbar, man kunde hämta pizza på den, det var perfekt att få plats med två pizzor på pakethållaren. Den har fått vara med om mycket den cykeln, först hade jag den och cyklade runt på dag som natt på Kalmars kullersten och sen när min höft bestämde sig för att det var färdig cyklat för den här tanten så fick min lillebror ta över den, han fick såklart höja sadeln, hur skulle de sett ut annars och den fick lite fina stickers (eller vad nu ni ungdomar kallar klistermärken nu förtiden) sen fick den vara med honom på hans upptåg och jag kan nog säga att den fick vara med på äventyr då oxå. För några år sedan när jag var hemma så skulle jag ner på stan en sommarkväll och lånar då min gamla cykel, när jag precis har kommit upp inser jag att jag får trampa med tåspetsarna och vaga från sida till sida på sadeln för den var lite för hög men skit samma nu satt jag ju på och började rulla ner för gatan. Då skriker min käre lillebror att "bromsarna fungerar inte". Nähädu tack för kaffet tänkte jag och vinglade ner mot staden, jag tar sikte på ett cykelställ nere vid posten och slutar trampa en bra bit innan jag är framme, men nu i efterhand skulle jag nog ha slutat trampa en betydligt tidigare för jag brakar rakt in i cykelstället och flyger ner från cykeln men ner på stan kom jag iallafall och fråga mig inte hur jag kom hem, men hem kom jag det vet jag :)