Potatismos är inget kvinnogöra!

Idag har jag gjort potatismos för första gången sedan hemkunskapen i åttan för snart hundra år sedan, eller inte riktigt så länge sedan men det vart ju inte igår kan jag ju säga.

Jag började med att skala en potatis och en knoge sen fick jag göra en paus och leta fram en gryta och när det var klart ropade sonen och jag fick springa och ta ner honom från storebrors säng. Sen skalade jag två potatisar till för att sedan göra paus och dela ett äpple till den hungrige sonen som en kvart tidigare ätit en banan. Skalade färdigt potatisen, delade den och stoppade dem i kastrullen, fyllde på med vatten och satte på spisen. Än så länge känner jag att jag har koll på vag jag gör (grytan blev visst en kastrull men det är sånt msn får räkna med).

Då blir det en utryckning till skötbordet och när jag står där i godan ro och sjunger lille katt (för det gör man när man är vid skötbordet) så hör jag hur hela spisen fylls med kokade vatten och jag kan inte göra någonting åt det, så när jag kommer ut i köket två minuter senare så luktar det inte hallon utan bränt potatisvatten.

Lyckas flytta kastrullen till en annan platta och bränner mig bara pyttelite på ena fingret när jag torkar upp vattnet. Står där i godan ro och tittar på mina potatisar när jag hör en smäll och sen känner jag en sån smärta som får mig att skrika rakt ut och skrämma sonen som bara skulle vara duktig och stänga skåpsdörren som han hade öppnat tidigare, inte kunde väl han veta att hans mamma höll handen precis där just då och att hon just nu skulle sitta med ett svullet pekfinger som hon knappt kan böja, om han stängde dörren just när han gjorde, det kunde han ju verkligen inte vetat. Men ont gjorde det!

Sen var potatisen mjuk och fingret svullet och det var dags att hälla av dem (inte fingret då utan potatisen men det fattade ni nog) då bränner jag mig lite till.

Dags att pressa potatisen och det mina vänner är inget kvinnogöra, jisses vad jag fick slita, många mindre vackra ord hoppade ut min mun och det blev potatisskvätt i hela köket. Sen häller jag i smör och grädde och vispar tills det blir luftigt (eller får konsistensen av tapetklister, jag var ju skadad annars hade det kanske blivit nån luft i det).

Ungefär nu inser jag att det inte alls är potatismos jag gjort utan potatispuré.

Precis när jag blir klar piper ugnen och jag får panik, hur har jag tänkt?! Jag lagar mat i ugnen utan att ha någon som kan plocka ut dem åt mig. Så jag får helt enkelt lösa problemet och med tre grytlappar och en massa skrik så fick jag ut korven utan att bränna mig så mycket.

Då hittar sonen strösockert och vårt köksgolv blev lite sötare än innan.

Barnen och maken åt och såg glada ut, de vågade väl inte annat kan jag tro. Fast idag är jag positiv och säger att det blev rätt gott.