För någon vecka sedan skrev jag om
två sätt att gå en km, idag testade vi ett tredje. Sonen som förövrigt sov när jag kom till förskolan ville absolut inte cykla hem utan han skulle gå, sagt och gjort jag satte cykeln på vagnen och tog av honom hjälmen. Sen började vi vår vandring hemåt, i sakta mak. Ett steg fram och sen en paus, det tog 45minuter, jag trodde jag skulle somna ibland så långsamt gick det.
Men man hinner ju prata en hel del när man går så sakta, tyvärr fick ju inte jag öppna munnen för så fort jag försökte så sa sonen:
"Snälla mamma var tyst, du vill vara tyst nu mamma." Eller
"Jag sa ju att du ska vara tyst!"
Så det var inte mycket att be för utan det fick bli en tyst vandring hemåt.
Men sonen babblade på lite i nedförsbackarna i alla fall, då var han riddare tills han tröttnade på det och blev en morot istället men det var inte kul så länge för han bet sig själv i fingret och det gjorde ont. Sen försökte han stoppa alla bilar men de var ingen som stannade bara en som tutade men de kommer hon att få höra imorgon att hon inte skulle ha tutat hon skulle ju ha stannat. Det är tur att det var en av pedagogerna på förskolan så att han kan säga till henne imorgon.
Men nu är vi hemma i alla fall och det här sättet att gå hem kommer inte jag att föreslå det är ett som är säkert.
