Födelsedagsfirande och pulkaåkning

Idag fyller barnens morbror tillika min lillebror år och det talade jag om för sonen imorse men jag fick bara till svar att det ville han minsann inte alls höra talas om för om det inte var hans födelsedags snart så kunde det kvitta. Nu sa han inte exakt så men det var det han ville säga! Men firat blev det, vi har som alltid på min brors födelsedag ätit smörgåstårta!

Det gick verkligen hur bra som helst att hämta sonen från förskolan idag, jag tog med mig pulkan och blev nog årets mamma på kuppen, inte mig emot. Men han gillade inte riktigt att jag inte körde på den vita snön, jag tycker ju att den snön jag körde på var vit men tydligen så dög den inte. Jag skulle ju köra i snövallarna begrep jag väl. Sen tog jag med honom till lekparken och där tänkte jag att vi skulle åka utför i en jättebrant backe, eller den är inte så farligt brant men tänkte att det var en lagom backe för oss att börja åka i. Vi satte oss försiktigt i pulkan så att den inte skulle åka ifrån oss och när vi satt klara så lyfte jag upp fötterna i pulkan och det var dags för oss att svischa nerför backen, men pulkan stod still, den rörde sig inte en milimeter och när vi hade provat tre gånger på lite olika sätt men med samma reslutat så gick vi hem. Sonen som inte har åkt speciellt mycket pulka utför var nöjd ändå och jag gick hem och beklagade mig för både min mamma och make, även för min bror som kom senare kom hem för att äta smörgåstårta och alla skrattade åt mig. De säger att det inte alls var någon backe utan att vi satt på nästan plan mark och att det var därför som inte pulkan rörde sig, men jag tror att det var något fel på pulkan för nog sjutton är det en liten backe i alla fall och hade pulkan rört sig minsta centimeter så hade det sugit till i magen, på mig i alla fall. 

Det är inte lätt när det är svårt, men här kommer en bild på pulkamästaren!

Men jag kan ju köra bil, ska bara fatta det själv oxå

Så nu har jag varit ute och slirat med bilen i snön, det gick så där skulle man väl kunna säga. Eller det gick bra fram tills dess att grannen hade sällt sin bil på gatan och då kände jag att det blev ett hinder för mycket så maken fick rycka ut och styra upp situationen. 

Men innan dess gick det ganska bra, sakta men bra, maken tyckte att jag var lite väl pinsam när jag kröp fram i 20km/h och jag satt framåtlutad som en gammal dam och skrek "iiii" för jag var så rädd för att få sladd. När det väl släppte lite lite under ena däcket så sitter maken jämte mig och säger lugnt: "Det är bättre om du släpper gasen när det släpper" undra just om han tror att jag hittade mitt körkort i flingpaketet? 

Men träning ger övning så det är väl bara att ge sig ut lite mer nu när de är vinterväglag!

Det är mycket roligare att köra bil på sommaren.

Reflex på rumpan

Nej alltså nu tänker jag inte på såna där inbyggda reflexer som man har lite varstans i kroppen, ni vet sådana som doktorn kollar med en stor hammare som han drämmer på knäskålen så benet flyger en halvmeter, nej inte såna. 

Jag behöver däremot såna där reflexer som reflekterar ljus (nu kom jag på varför det heter reflex men det behöver vi ju inte låtsas om att jag inte visste förut), varför de nu ska vara placerade på rumpan ska jag förklara för er. Det är nämligen så att jag antingen bara hittar snörskor som vill djävlas med mig och knyter upp sig själva eller så skulle det kunna vara för att jag är kass på knyta snörena och det är därför som de går upp hela tiden, men jag tror snarare på det första alternativet, inte skulle jag väl vara så kass?!

Men åter till problemet, när jag är ute och går så knyts alltså mina skor upp och jag måste stanna för att knyta dem, eller måste och måste det är ju högst frivilligt men jag har dåliga erfarenheter av oknytna skor. När jag cyklade hem i från skolan när jag gick på gymnasiet så orkade jag aldrig knyta mina skor innan, jag menar jag tappar ju ändå inte skorna om jag sitter på cykeln, där hade jag rätt, men jag tänkte in på att pedalerna snurrar och alltså tog med sig snöret runt pedalen, när jag upptäckte att snöret hade snott in sig så hade jag inte så långt hem utan tänkte att det där fixar jag när jag kommer hem. Det skulle jag inte ha tänkt, jag kom fram till grannen sen tog det stopp, det gjorde så fruktansvärt ont i foten och jag satt fast. Jag kunde varken trampa eller kliva av cykeln. Där stod jag och såg mitt hus och jag visste att mamma var där inne, men trodde inte hon skulle höra om ropade, mobilen nådde jag inte för den låg i väskan på pakethållaren så jag började asa cykeln framåt. Det var väldigt nära att jag trillade och det ville jag absolut inte för jag var övertygad om att jag skulle bryta foten på mig själv om jag hamnade på marken. När jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta så kommer en gammal klasskompis och cyklar förbi, jag har inte pratat med honom sen vi gick i sexan, så de var minst fem år sedan jag senaste hade sagt mer än hej till honom. Men jag hade inget val jag fick stopp på honom och lyckas förklara mitt problem, han ser roat på mig och sedan försöker han hjälpa mig, han lyckades dölja sitt gapskratt i max 30 sekunder sedan brister det för honom och han skrattar så han hoppar. Där står jag fast knuten i min cykel och tycker att det är väldigt jobbigt, men vad ska jag göra, jag måste ju komma loss. Han funderade på att gå in till grannen (även det en gammal klasskompis) för att hämta en sax men det tyckte jag vad väldigt onödigt. Tillslut får han loss min fot och jag tackar och cyklar de sista tio meterna hem. Sen den dagen knyter jag skorna så fort de går upp, för att inte risker att hamna i någon liknande situation igen.

Nu kom jag ifrån ämnet igen men jag har alltså lärt mig att jag måste knyta mina skor i tid och otid och nu är det ju mörkt redan klockan fyra så det betyder det att även om jag har reflexer på mig så syns ju inte dem när jag står med rumpan i vädret och knyter mina skor, vilket osökt leder oss till det jag skulle berätta i det här inlägget. Nämligen att behöver jag reflexer på rumpan.

Tänk vilket långt inlägg det blev bara för att jag skulle förklara en sån lite sak, så det kan gå, jag hade tänkte berätta om hur roligt det skulle vara med fast sydda reflexer på byxorna och att det kunde vara en varningstriangel men allt det roliga jag hade tänkt om reflexer försvann när minnerna från när jag fastnade i cykeln kom tillbaka. Ha en bra dag mina vänner och glöm inte bort att knyta skorna och att använda reflexer.

Pellagogisk och andra svåra ord

Jag har lite otur när jag pratar ibland, för ibland så snubblar jag på orden och ibland får jag för mig att något heter något helt annat än det gör. Det brukar resultera i hjärtliga skratt från min omgivning och jag vill helst sjunka genom marken och helst inte dyka upp förens alla har glömt vad jag har sagt (vilket skulle resultera i att jag fick börja leva mitt liv under marken precis som daggmaskarna och det har jag ingen lust med).

Ord som jag har svårt för att säga är bland annat: trafik, regering och sidfläsk, det blir istället tafik, gerering och slidfläsk. Men dessa ord vet jag ju vad det heter egentligen det är bara min hjärna som inte kan få munnen att säga rätt, men här vet jag ju om att jag säger fel. Det finns ju tillfällen när jag tror att det faktiskt är rätt uttal på orden jag säger, de tillfällen känner jag mig lite dum.

Som när jag började läsa till lärare så trodde jag att vi skulle läsa pellagogik men ack så fel jag hade det stod ju didaktik överallt på schemat så jag frågar mina kursare om vi inte skulle läsa ett enda poäng pellagogik, då hände det. Blickarna jag fick var inte att leka med och jag insåg att nu har jag nog sagt något konstigt eller så har jag världens mega finne på näsan, men eftersom jag precis ställt en fråga så räknade jag bort den där finnen ganska snabbt. Efter en hel del "Alltså menar du allvar?" och "Jag dör så roligt" så fick jag reda på att det inte alls heter pellagog, pellagogisk eller pellagogik utan istället heter de viss pedagog, pedagogisk och pedagogik. Det är inte lätt när det är svårt!

Kundvagnsrally

Jag blev lite inspirerad av min sons framfart i affären igår så när jag gav mig ner på stan idag så gick det i ett jädra tempo, det gick så fort att mina stackars tår inte hängde med utan trasslade in sig i sandalerna.
Jag toksprang runt och hoppade in i den ena affären efter den andra. Var först inne hos guldsmeden och där hittade vad jag sökte på en gång, sen kom mitt stora problem, jag skulle hitta nåt till lillebror gick in i leksaksaffären och där fick jag spunk på alla barn och turister som var ivägen för ångvälten Sara. Hittade tillslut en bil men när jag ställer mig i kön så tröttnar jag på att stå still så fast de bara var en kund framför mig så gick jag tillbaka med bilen och fortsatte min jakt någon annanstans. I var enda affär så frågar de om jag behöver hjälp, ja tack du kan få klia mig på ryggen eller betala mina räkningar, nej det svarade jag så klart inte men jag tänkte och det är ju tanken som räknas har jag hört.

Men tillslut så hittade jag det jag sökte och kunde sen bege mig till mataffären för att där få tag på den lömskaste kundvagnen denna sida månen. Alltså jag letade inte efter en hemsk och lömsk kundvagn utan den valde mig, det var bara den kvar i skjulet för vagnar och jag insåg snabbt varför. Den fällde mig hela tiden och mina stackars intrasslade tår blev överkörda fler gånger än vad jag orkade räkna till och den drog dessutom snett.
Men jag älgade på som aldrig förr och höll på att köra över både en och två personer som gick i min väg men körde som sagt på mig själv istället för idag var jag snäll.

Sen kom jag på mig själv med att prata högt när jag handlade, de brukar ju inte göra så mycket annars för då har jag barnen med mig men nu då gick jag själv så det blev nästan lite pinsamt. När jag letade efter spenaten så sa jag nog spenat högt tio gånger för det förstår väl vem som helt att om man säger spenat högt så hittar man den fortare. Sen så  måste man dividera högt med sig själv om hur många liter mjölk jag ska köpa, kom fram till att 3 liter borde räcka :P
Sen körde jag självscanning och då kommer jag på mig själv med att prata med maskinen, "jaha dra kortet, men hade jag inte gjort de, nä men vad dum jag är!" Sen när jag dumförklarat mig själv så tittar jag runt och alla jag ser (tre stycken människor) står och ler mot mig, jag känner igen det där leendet, de brukar höra ihop med "vad söt du är" och det ska jag tala om för er mina vänner att den kommentaren den menar inte alls att jag är söt utan att jag är lite lättkorkad och att det är ett fint sätt att tala om för mig att nu tänkte du nog lite tokigt där. Jag har varit med förr så jag tänkte tyst för mig själv "vad söt jag är!". Sen betalade jag mina varor tyst för mig själv och på vägen från kassan till bilen så sa jag bara "Oj" "Typiskt" och "Förbannad vagn" högt annars var jag tyst som en mus :)

Åter ute i sista minuten

Här kan ni läsa om mina tidigare sista minuten bravader.

Nu har jag alltså gjort det igen, maken fyller sista 20år på lördag men vi ska fira det första gången ikväll, det är inte lätt att samlas alla samtidigt, det är tur vi inte har större familjer någon utav oss för då hade de blivit kalas jämt ;)

Så idag har jag varit nere på stan och shoppat presenter till maken och jag köpte inte någon som han har önskat sig för det tycker jag är så tråkigt. Jag vill ju hitta på saker som han vill ha utan att han vet det. Tänker inte tala om vad det är för han kommer säker gå in och läsa.

Men fyra inslagna paketer ligger och väntar på honom. Hoppas att vi tar paket utdelningen i början av kalaset så jag slipper hemla så mycket. Tycker inte om att ha hemlisar men samtidigt är det roligt som sjutton när man ska ge bort något som man tror att den andra vill ha.

En annan sak som jag måste ta upp, det var helt underbart att gå själv, bortsett från G och A som var med men de villade jag bort bland hyllorna. Men alltså så fantastiskt det var att kolla pocketböckerna, så nu har jag köpt en hög böcker till att ställa i hyllan. Men jag har märkt att jag har ett jäkla tempo när jag går i affärer jag missar ju över hälften av alla saker som finns, det märkte jag idag när hann med två varv i affären :)

Kommer ni ihåg att jag klagade lite på turisterna som inte fattade hur självscanningen funkar, om inte kan ni läsa om det här, idag kan ni får skatta med mig åt mina bravader i kassan. När jag sätter i kortet som får jag upp texten "Ta ut koret, försök igen" Andra ord för "Idiot vänd på kortet". Jag hade alltså stuckit i det från fel håll och ingen hade ju märkt att något blev tokigt om jag inte hade börjat gapflabba åt min klantighet vilket får alla runtomkring att titta på mig och maken undrar såklart vad jag håller på med men inte kunde jag ju förklara då, så vi gick därifrån och alla andra får väl tro att jag tycker det är skitkul att betala mina varor. Men alltså det var kul, men man skulle nog varit där ;)

Pinsamma mamman

Ja det är tydligen jag som är det, men jag trodde det skulle dröja några år innan mina barn började skämmas för mig, men tydligen inte. Jag får varken sjunga i bilen eller dansa här hemma fören min treåring skriker "sluta mamma du vill inte" Nähepp det vill jag visst inte då?! Då får jag väl sjunga när han sover i bilen eller när jag kör själv och dansa får jag väl göra i smyg :)

Men jag kan förstå honom jag hade nog oxå skämts för mig om jag var min mamma och jag får väl se de som att han älskar mig och det är därför han är talar om för mig när jag ska sluta göra saker som kan skada mig själv eller andra ;)

Jag borde stannat hemma

Ikväll var vi och handlade hela lilla familjen, jag stressade runt som en toka efter grillad kyckling och det fanns ingen, det fanns ju inte ens en tom hylla där den grillade kycklingen skulle ha legat. Jag letade reda på maken som var med barnen i mjölkdisken och drar med honom till köttmarknaden för att visa att det minsann inte fanns minsta lilla kycklingvinge. Men under den minuten jag var borta så har de rullat ut en hylla med grillad kyckling, som maken så klart hittade på 2sek, asså det är inte okej för en så stor mataffär att leka gömma kyckling med mig en fredagkväll, det hade varit mycket bättre en söndag.

Sen var de vidare till lösgodiset för det är ju ändå fredag, sagt och gjort så tog jag en påse å en slev och började ösa, det blev bara lite på botten för påsen är ju stor som en 5kg potatis säck! Så när jag är mitt uppe i mitt ösande så säger maken att jag ska köpa några sorter som han gillar oxå (äckligt godis alltså) och jag hittar några lakritsbitar som han säkert skulle tycka om så jag tar en full slev och lägger den, jämte påsen! Hallå pinsamt, det ligger vita, blå och svarta godisar överallt på golvet. Så jag bryter ihop lite det kom nästan en liten tår men maken kom och rädda mig och så pekar han på en godissort nämligen de där små djävulsbitarna som jag nyss fyllde golvet med och tycker att jag ska ta några såna.
"Det har jag ju redan tagit" svarar jag.
"Men du la dom ju på golvet"
Just det ja, det gjorde jag ju, glömde visst den lilla detaljen.

När vi sedan har betalat så tar maken de två överfulla dåligt packade påsarna och älgar iväg, jag får då den stora gigant vagnen med två barn i som jag ska försöka ha med mig ut ur affären. För att komma ut får jag köra slalom kring de andra tanterna och gubbarna som inte kunde bestämma sig för om de skulle stå still eller förflytta sig och så fort jag närmade mig så började de stillastående gubbarna röra på sig och de gående tanterna stannade. Så där hade jag fullt upp med att vrida knän ur led och bromsa vagnen med hela min kroppstyngd så jag glömde helt bort att min kjol var tre storlekar för stor och att jag måste spänna ut magen för att inte tappa den. Jag använde så klart magmusklerna när jag förflyttade kundvagnen från hell så då blev magen lite plattare och kjolen åkte ner och så jag visade halva röven för affären (eller de såg mina trosor).

Undra om jag får följa med och handla fler gånger?
Men trevlig helg eller nåt.