Ett uppbrott jag inte trodde jag skulle få uppleva

För lite drygt en vecka sedan blev han trött på mig, jag vet inte riktigt varför för jag kan inte komma på mig själv med att ha retat upp honom, kan inte komma på mig själv med att ha ägnat honom en enda tanke faktiskt, så det kanske var därför, han kände sig väl inte välkommen. I vilket fall som helst så beslutad han sig för att det var dags att lämna sin nuvarande bostad och se sig om i världen, detta hade varit helt okej för mig om han hade gjort detta smärtfritt och inte sårat mig som han nu har gjort. Han kunde väl i alla fall ha sett till att det var de var de klassiska symptomen på ett uppbrott så att vi hade kunnat mildra min smärta tidigare, men nej han ville plåga mig in i det sista. Så nu sitter jag här med två hål och ett par cm långt sår på magen efter att blindtarmen beslutade sig för att han hade det bättre utanför min mage.

Detta är alltså anledningen till att det har varit tyst här på bloggen ett tag, när jag äntligen hade hittat tillbaka fick jag snällt lägga den åt sidan igen för att ligga på sjukhus med slangar och smärtstillande i mig. Det var inte så här jag hade föreställt mig sista veckan på ledigheten och framförallt hade jag inte tänkt vara sjukskriven första veckan tillbaka på jobbet, jag var ju färdig för att börja jobba nu. Men är det något jag har lärt mig genom åren så är det att det blir inte alls som man tänker jämt.

Nu så här i efterhand kan man ju tycka att jag borde fostrat min blindtarm bättre, han borde ju ha fått chans att visa sina känslor samtidigt som jag skulle visat att det minsann är jag som bestämmer men nu är det lite sent att tänka på sånt, så nu försöker jag övertala levern att det är helt okej att äta smärtstillande frukost. lunch och middag, jag tror han förstår.

Och ja mina organ är manliga, jag förstår mig inte alls på dem.

Skrivpuff: Fostra