Ordbajseri

Om jag ville skulle jag kunna skriva ett inlägg som upprör men vad får jag ut av det? Mitt mål med mitt skrivande är att jag vill att mina texter är underhållande och att de roar, att de få läsaren att dra lite på smilbanden utan att han eller hon är riktigt medveten om att leendet uppenbarar sig i ansiktet. Får jag till en sådan text är jag nöjd. Så varför skulle jag skriva en text som upprör, tyvärr så gör jag det ibland och det finns säkert dem som tycker att jag sviker när jag gör det och de får gärna tycka så men det få stå för dem. Nu syftar jag faktiskt inte på något speciellt så jag släpper det hela innan jag gör någon upprörd för det var ju inte min mening när jag skriver mina texter, fast de där orden känner jag igen, det är någon som inte för så längre sedan skrev precis samma sak, börjar kanske bli lite tjatigt här inne på bloggen.

Jag har skrivit det förut men eftersom att upprepning känns som temat i det här inlägget och inte alls svek så skriver jag det igen, jag har börjat tvivla på mitt skrivande, jag vet inte om jag tycker att det är kul längre och jag känner ofta att jag inte har något att skriva. Men så får jag en stund över och då skriver jag ihop något och de gångerna jag får respons är underbara, då känns det som att jag är på rätt väg, samtidigt som jag blir glad känner också skuld över att jag tvivlar på mig själv och mitt skrivande och framför allt att jag tvivlar på om jag verkligen tycker om att skriva. För det borde jag inte alls tvivla på för jag älskar att skriva, jag älskar när fingrarna lever sitt egna liv på tangentbordet och orden bara kommer som ett rinnande vatten, jag behöver inte krysta fram en massa fina meningar utan de bara kommer, detta tillstånd kallar en del för flow, jag själv skulle vilja kalla det för ordbajseri, jag menar det är ju väldigt likt mundiarré bara det att det sitter i fingrarna istället. Jag har aldrig sökt för detta så jag vet inte vad man ska göra när man drabbas av det, men det är väl helt enkelt bara att följa med och sen kan man se efteråt vad det blev av att. Många gånger läser jag igenom inlägg för att kolla så att det inte blir helt uppåt väggarna men jag känner att om jag läser den texten jag skrivit ikväll så kommer det inte bli mycket kvar av den och då försvinner ju hela poängen med inlägget. Så nu rundar jag av lite snyggt, eller rundar av i alla fall och publicerar detta utan att läsa igenom för skulle jag radera det så sviker jag mig själv och mitt skrivande.

Så läser du det här så behöver inte jag känna någon skuld över något svek, i varje fall inte ikväll eller inte för det här gången i alla fall, snygg avrundning var det ja, det blev istället en annan form av ordbajseri och det är mer åt det lite krystade ordbajseriet som är mycket svårare att komma ifrån, det känns lite som att man målar in sig i ett hörn och hur man än gör så kommer det bli tokigt så jag väljer att bara sätta punkt.