Jag kan en sång

Kommer ni ihåg den där sången man sjöng när man var liten om inte så här har ni texten:

Jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna och den går så här. Jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna... Ni fattar?!

Har man hört den sången ett dussin gånger så börjar nog nerverna sättas lite ur spel, jag vet inte exakt hur det känns för det är mest maken som brukar få lyssna till denna vackra sång när vi sitter i bilen, dock är hans nerver orubbliga till skillnad från mina. Barnen är i megatrotsåldrarna 1,5 och 4år vilket betyder att de fullkomligt dansar tango på mina stackars nerver flera gånger om dan och de skulle lika gärna kunna gå och sjunga den där sången det hade fått samma effekt, nämligen så får det mig att flyga i taket för att sedan landa med en duns och ha dåligt samvete för att jag skrek på dem. Det där dåliga samvetet blir ju inte bättre av att fyra åringen berättar om att när han var vuxen för länge sedan då skrek han "TYST SLUTA!" hela tiden. Där fick man sig en tankeställare minsann.

Men nu ska inte jag gräva ner mig för en sån här sak, det finns ju bara en sak och göra och det är att sluta skrika, aldrig mer höja rösten liksom, det kan väl inte vara så svårt, eller?! Nej det handlar nog inte om att aldrig mer skrika, utan försöka hitta andra lösningar först och jag tänker inte säga aldrig för jag vill inte misslyckas med mina försök att göra något bättre.

Imorgon börjar sommaren stora utmaning för mig, maken åker på sin 30års present, en smideskurs från måndag till lördag, undra just hur många gånger jag kommer ångra att jag kom på denna present?! Utmaningen är alltså att få barnen att somna på kvällen då pappa tydligen är bäst på att lägga barn och sönerna (och jag) helst inte vill att mamma ska lägga dem, men nu har vi ju inte pappa att välja på så i slutet på veckan har vi nog kommit på hur vi ska göra.

Skrivpuff: Nerv