För några veckor sedan fick jag i uppgift på min skrivkurs att skriva en kärleksdikt med egna bilder och inte använda de klassiska om smärta och hjärta. Så här blev resultatet och jag hade maken i tankarna när jag skrev den.
När solen strålar på mig glittrar jag i dina ögon,
när regnet kyler mig värmer din blick min frusna själ.
Du är värmen i min kyliga värld, du är min följeslagare på livets stig.
Du går två steg framför mig, jag följer dina steg,
både på breda vägar och osyniga små stigar.
Vart du än går så kommer jag efter,
var du än trampar fel så är jag där och drar dig tillbaka.
När jag hamnar förlångt bakom dig, väntar du in mig.
Kommer jag ifrån dig vänder du om för att finna mig.
Du är aldrig längre bort än en tanke.
Jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar