Snön är otroligt fin där den nu ligger och lyser upp den annars så mörka och gråa värld vi lever i för tillfället, men den var inte lika fin när den slängde sig det hårdaste den kunde i ansiktet på mig när jag gick hem ifrån förskolan idag. Den var inte lika fin när det låg i drivor på trottoaren så att jag fick gå på vägen istället, hade det inte varit för snön och kylan så hade jag haft en trevlig promenad hem, istället gick jag med en skrikande ettåring i vagnen. Nu tror ni förstås att det var för att han också snön slängd i ansiktet, nej det tyckte han var fränt men han var ju tvungen att ha vantar på sig. Frågar ni honom är jag nog en väldigt dum mamma som inte vill att han ska frysa om händerna. Det är verkligen synd om honom så grym jag är som tvingar honom att ha på sig vantar, jag menar han är ju snart 13månader då borde han ju få välja själv om han ska ha vantar eller ej. HA det kan han ju glömma de närmaste femton åren kommer jag kasta vantarna efter honom om han glömmer att ta på dem, de närmaste tio åren kommer jag springa ifatt honom och ge dem till honom och de närmaste fem åren kommer jag brotta ner honom på golvet och ta på honom vantarna, det är kärlek det!
Jag hade faktiskt tänkt skriva ett väldigt fint inlägg om hur fantastiskt det är med snön och hur mysigt det är, men den där helvetespromenaden hem idag förstörde alla mina fina tankar om snön, jag hoppas på en bättre dag imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar