En syn för gudarna

Eller gudarna var nog att ta i, men förskolepersonalen på sonens förskola fick sig ett gott skratt till kaffet när jag hämtade idag.

Allt går som vanligt till en början, jag blir utskälld av en arg son som inte alls tycker att jag ska hämta honom utan skriker:

"Du vill inte hämta mig!" skriker han så tavlorna på väggen nästan trillar ner.

"Nä det har du rätt i kära son, är du på det humöret hade du gärna fått stanna några timmar till, men nu har du en mamma som är föräldraledig alltså måste jag hämta dig klockan halv två för såna är reglerna."

Detta säger jag ju så klart inte men jag tänker och istället så är jag tyst och tjatar bara lite om att vi måste gå hem och efter en stund brukar han ge med sig och följa med ut  hallen där vi ska ta på oss ytterkläderna. Det är nu problemen börjar.

Lillebror gillar sin storebrors förskola så till den milda grad att han gärna går på upptäcktsfärd själv, detta passar han så klart på att göra när jag hjälper storebror på med ytterkläderna för han har förvandlats till en bebis som ligger på golvet och är totalt hjälplös. Detta efter att han visade mig att han kunde knäppa dragkedjan i sin luvtröja helt själv, men sen regrediera till en liten hjälplös bebis som måste ha hjälp på med overallen. Visst jag köper detta och spelar med, hjälper honom på med overallen så långt att det bara är att stoppa i ärmarna och de tänker jag att det klarar han själv medan jag springer och hämtar rymlingen.

Men där hade jag fel, så fel, verkligen jättefel för under de tio sekunder som det tog för mig att hitta lillebror och sedan bära tillbaka honom till hallen så har storebror klätt av sig overallen, knäppt upp luvtröjan och kastat den på golvet. Det är bara att börja om och börja om och börja om.

Under tiden detta utspelar sig så är det minst två (jag såg inte fler men det betyder inte att det kan ha varit fler) föräldrar som gått in, hämtat sina barn, klätt på dem och sedan lämnat förskolan och där sitter jag i en lite hög på golvet och gapskrattar, har ett barn som upptäcker sin omvärld och ett barn som vägrar ta på sig sina ytterkläder och jag ger upp orkar inte mer utan jag sitter helt enkelt på golvet och skrattar så tårarna sprutar. Ser för mitt inre hur det måste sätt ut när jag försöker slå knut på mig själv för att få ut två barn från förskolan med ytterkläder på, ska detta var så himmelens svårt verkligen? Man kan ju lugnt säga att jag var genomsvett och jag vägrar ta av mig mössan för jag har ju inte fixat håret, när jag kommer på mig själv med hur löjligt jag tänker så skrattar jag ännu mer.

Då från ingenstans, eller rättare sagt ut från avdelningen kommer det en liten flicka springandes och hon har så hög fart att hon inte lyckas svänga utan drattar på ända och hamnar även hon i en hög på golvet och tänk hon skrattade oxå. Då är det något som händer hos sonen, jäklar vilken fart han fick han klädde på sig overallen och skorna nästan helt själv och jag kunde gå på jakt efter rymlingen igen.

Så slutet gott allting gott även idag men det räcker med såna här hämtningar nu, jag vill ha såna när jag går in hämtar sonen och sen är ute från förskolan på fem minuter, jag vill verkligen det. För jag kan ju inte räkna med att det kommer små flickor utspringandes i kapprummet så fort mina barn ställer till besvär från mig, men idag kan man säga att jag hade en räddande ängel när jag hämtade.