Ja ni läste rätt jag har brottats med ugnen, blivit attackerad av elvispen, läst fel i recept och fått skrattanfall så jag har ont i magen. Så kan det gå när jag bakar.
Det hela började med att min son blev inspirerad av allt bakande i helgen, så idag när han hittade ett paket knäckformar så vrålade han: Muffins! så de ekade över stan. Hans vilja är min lag eller rättare sagt jag hade inte hjärta att säga nej till honom när jag såg baklyckan lysa i hans ögon. Sagt och gjort när vi hade fått väck halva lunchen så satte vi igång. Jag började så klart med att leta fram ett recept, hittade muffinsreceptet men där hänvisade de mig till sockerkaksreceptet, vilket är lite komiskt eftersom jag alltid har gjort muffinssmet och hällt i sockerkaksformen när jag gjorde tårtor i min glada barndom. Hängde ni med? Det hoppas jag annars släpper vi det.
Hittade sockerkaksreceptet men eftersom det är pappas kokbok som jag lånade, så var den väl använd (säger inte av vem) så halva receptet fick jag gissa mig till, då blev det för många ägg, sånt som händer. Tillbaka till pappas kokbok som heter Vår kok bok, som förövrigt verkar vara det som den manliga partnern bidrar med till förhållandet. I varje fall så har pappa haft med den när han och mamma flyttade ihop, maken hade med den när vi flyttade ihop och min bror är redo för att flytta ihop med någon eller han har kokboken i alla fall.
Vispade smör och socker, det skulle bli poröst och fluffigt, men mitt blev bara en kletigt och segt, så jag fick fråga en vän på fejjan hur sjutton man gör för att få de där fluffet. Hon svarade att jag skulle använda elvisp (ibland undrar jag hur söt hon tror att jag är? det är ju klart att jag använder elvisp) sen fick hon guida mig igenom, kletigt och segt och grynigt. Tillslut så hade det en gräddig konsistens och den fick duga för då hade jag både elvispsaxel och varit nära att få tummen bort vispad två gånger (förstår inte var mamma har köpt den här aggressiva elvispen någonstans, för det var verkligen inte mitt fel att tummen höll på att åka in i visparna). Sonen såg mina problem med att hålla elvispen i skålen så han tog tag i båda mina händer och skulle hjälpa till. Detta gjorde det ännu svårare att hålla elvispen i skålen eftersom han lugnt stod jämte mig och talade om för mig att jag kunde vara lugn, han hjälpte mig ju. Detta gjorde mig full i skratt och gapskratta samtidigt som man håller i en elvisp, det är inget jag rekommenderar.
Sen blev det då ett ägg för mycket men säger som sonen "Det gör inget". Sen hittade jag blå karamellfärg i lådan, det var inget bra fynd nu ser ju muffinsarna mögliga ut, de blev nämligen grönblå. Sen var det ju bara det roliga kvar, att få smeten ner i de pyttesmå knäckformarna, detta gjordes samtidigt som den stora killen står jämte och vid varje utandning så följer frågan "Vill jag smaka?" med luften ut och jag svarar på varje inandning "Nej du kommer få ont i magen" gissa vad han sa då? "Det gör inget!" tätt följt av "Vill jag smaka?". Under tiden sitter den lille killen i sin matstol och bygger en present till mig, då tänker jag för mig själv att jag är en idiot som sätter igång och bakar med två barn var av den ena har feber och den andra myror i brallan.
Jag överlevde, barnen överlevde, nästan alla muffinsen överlevde, men de såg för djävliga ut så då tänkte jag göra sån där forsting. Och hur jag tänkte där det vet jag fortfarande inte, men jag hittade ett recept och slängde ihop det och det rann som om de vore vatten, så hur jag skulle kunna smeta på den med en slickepott som det stod i receptet det fattade jag inte alls. Men jag hällde på lite och sen slängde lite kokos på (kokos räddar allt) och slängde in dem i kylen. Sen satte jag mig vid datorn en stund och såg då att jag hade missat att ha i 2dl floursocker, ojdå! Som tur var hade jag bara gjort ett gäng små muffins eftersom det bara rann iväg, så nu slängde jag i lite floursocker och så har jag smetat på det på de stora muffinsarna.
Nu har alla ätit muffins här hemma och ingen har spottat ut det, alltså fick det godkänt, speciellt av sonen han kunde ha ätit bara muffins till kvällsmat så det kanske jag vågar mig på att göra fler gånger om ett halvår eller så.
Hittade sockerkaksreceptet men eftersom det är pappas kokbok som jag lånade, så var den väl använd (säger inte av vem) så halva receptet fick jag gissa mig till, då blev det för många ägg, sånt som händer. Tillbaka till pappas kokbok som heter Vår kok bok, som förövrigt verkar vara det som den manliga partnern bidrar med till förhållandet. I varje fall så har pappa haft med den när han och mamma flyttade ihop, maken hade med den när vi flyttade ihop och min bror är redo för att flytta ihop med någon eller han har kokboken i alla fall.
Vispade smör och socker, det skulle bli poröst och fluffigt, men mitt blev bara en kletigt och segt, så jag fick fråga en vän på fejjan hur sjutton man gör för att få de där fluffet. Hon svarade att jag skulle använda elvisp (ibland undrar jag hur söt hon tror att jag är? det är ju klart att jag använder elvisp) sen fick hon guida mig igenom, kletigt och segt och grynigt. Tillslut så hade det en gräddig konsistens och den fick duga för då hade jag både elvispsaxel och varit nära att få tummen bort vispad två gånger (förstår inte var mamma har köpt den här aggressiva elvispen någonstans, för det var verkligen inte mitt fel att tummen höll på att åka in i visparna). Sonen såg mina problem med att hålla elvispen i skålen så han tog tag i båda mina händer och skulle hjälpa till. Detta gjorde det ännu svårare att hålla elvispen i skålen eftersom han lugnt stod jämte mig och talade om för mig att jag kunde vara lugn, han hjälpte mig ju. Detta gjorde mig full i skratt och gapskratta samtidigt som man håller i en elvisp, det är inget jag rekommenderar.
Sen blev det då ett ägg för mycket men säger som sonen "Det gör inget". Sen hittade jag blå karamellfärg i lådan, det var inget bra fynd nu ser ju muffinsarna mögliga ut, de blev nämligen grönblå. Sen var det ju bara det roliga kvar, att få smeten ner i de pyttesmå knäckformarna, detta gjordes samtidigt som den stora killen står jämte och vid varje utandning så följer frågan "Vill jag smaka?" med luften ut och jag svarar på varje inandning "Nej du kommer få ont i magen" gissa vad han sa då? "Det gör inget!" tätt följt av "Vill jag smaka?". Under tiden sitter den lille killen i sin matstol och bygger en present till mig, då tänker jag för mig själv att jag är en idiot som sätter igång och bakar med två barn var av den ena har feber och den andra myror i brallan.
Jag överlevde, barnen överlevde, nästan alla muffinsen överlevde, men de såg för djävliga ut så då tänkte jag göra sån där forsting. Och hur jag tänkte där det vet jag fortfarande inte, men jag hittade ett recept och slängde ihop det och det rann som om de vore vatten, så hur jag skulle kunna smeta på den med en slickepott som det stod i receptet det fattade jag inte alls. Men jag hällde på lite och sen slängde lite kokos på (kokos räddar allt) och slängde in dem i kylen. Sen satte jag mig vid datorn en stund och såg då att jag hade missat att ha i 2dl floursocker, ojdå! Som tur var hade jag bara gjort ett gäng små muffins eftersom det bara rann iväg, så nu slängde jag i lite floursocker och så har jag smetat på det på de stora muffinsarna.
Nu har alla ätit muffins här hemma och ingen har spottat ut det, alltså fick det godkänt, speciellt av sonen han kunde ha ätit bara muffins till kvällsmat så det kanske jag vågar mig på att göra fler gånger om ett halvår eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar