Fredagens bilresa

I fredags skulle vi åka till barnens farmor och farfar, mina svärföräldrar och så även makens föräldrar, tänkte så att jag inte krånglar till det för mycket.
Men för att återgå till bilresan så packade jag ut barnen i bilen mellan regnskurarna och det hade gått perfekt och jag hade varit på makens jobb prick klockan tre om inte jag hade med en liten marodör att göra med. Min lille treåring valde att hoppa i 14 av 8 vattenpölar på väg ut till bilen och sen inte ville sitta med blöta byxor hela vägen till farmor och farfar (det ville inte hans mamma heller att han skulle gör det är ändå 25mil) så fick vi springa in och göra ett snabbt byte men vi fick ändå skicka ut mormor i bilen till lillebror som vägrar sitta själv i två minuter för då tror han att vi övergivit honom och det går han inte med på (klok grabb det där). Nästa försök ut i bilen resulterade i bara två vattenpöls och en fuktighet på byxorna som var accepterad både av son och mamma.

Jag kör nu bort till maken jobb och konstaterar att han står ute och väntar, yes jag slipper underhålla två trötta barn i en bil som står still. Hoppar ut och sätter mig i baksätet och stänger bildörren och maken sätter sig i framsätet och sen konstaterar vi båda två att jag kunde ju faktiskt kört. Men vi orkade inte byta där utan han fick köra genom stan så bytte vi på en parkering i andra änden helt enkelt.
Sen satt jag bakom ratten hela vägen, hittade förövrigt stans störta grop när jag skulle köra ut ifrån parkeringen som jag naturligtvis var tvungen att köra i, varför finns det annars gropar i marken om man inte ska köra i dem?

Ger mig iväg och när jag kört en liten bit så kommer jag på att när vi passerar Växjö (som jag tycker är en jättestor och läskigt stad att köra i) så är klockan fyra och alla kommer vara ute och köra. Så där sitter jag i flera mil och jagar upp mig inför detta och dessutom är det två plus ett nästan hela vägen och då blir det jättekrångliga av och påfarter hela tiden som jag måste få beklaga mig över. Fast jag gillar när det är två plus ett för då har jag ju skyddsräcke på båda sidor så att inte dikena helt plötsligt bestämmer sig för att hoppa upp på vägen och hälsa på.
Men när jag väl kommer fram till Växjö så är jag så stirrig att jag inte förstår hur detta ska sluta och hade jag inte haft maken med som hade tvingat mig att köra vidare när jag helst av allt skulle velat parkerat bilen tvärs över filerna i en dubbelfiligrodell och sen liftat hem med en åsna så hade jag nog stått där ännu och väntat på min åsnelift.

Jag skrek konstant genom hela rondellen och det är ett under att inte barnen vaknade, men de har väl åkt bil med sin mamma förut.

Jag klarar mig igenom stadskröningen (ringleden runt och sen två rodeller) och sen tar jag häng på en buss som jag bestämmer ska till samma ställe som oss, det skulle han inte men han skulle en bra bit på vägen så när det regnade som värst så fick jag köra efter hans lyktor han har där bak. Tackar för de lilla bussen. Det regnade en hel del i fredags och när det var som alla mest så vaknar lillebror och bestämmer sig för att blöjan skulle fyllas, det kunde inte vänta tills vi var framme, men det kanske man inte kan begära av nån som bara är ett halvår, vad vet jag? Maken som satt i baksätet fick krypa ihop som en räka när han bytte blöjan med lillebror liggandes där maken i vanliga fall sitter när han åker bil. Jag förstår inte tjusningen med att bajsa i farten men det gör tydligen lillebror eftersom han gjorde samma sak på hemresan men då regnade de iallafall inte så jag slapp vara en räka.

Sen tyckte jag att maken pratade för lite med mig när jag körde och då svarade han att han inte hinner säga nåt för att det är någon annan som pratar hela tiden, jag förstår inte vem han menar för båda barnen sov ju.

Lillebror som lassat ut för kung och fosterland bestämmer sig för att det nu var tomt i magen, nej han har inte lärt sig planera ännu. Så då blev det för maken att mata honom medan jag körde så försiktigt jag kunde genom rondellen i Högsby, det stod 30 på skylten och jag är laglydig så jag körde så klart i 30 och gjorde en vänstersväng i världens minsta rondell. Men hallå då får det ju stå nåt annat på skylten om man nu inte kan köra 30 där, så det var ju inte mitt fel att maken höll på att flyga ut genom rutan (fast nu hade han ju inte gjort det eftersom han både hade bilbälte på sig och att rutan var stängd, men ändå!)

När jag sedan har fått i en twix i munnen så ser maken sin chans och börjar prata då får han ett hyschande och storebror blänger ilsket på sin far och sätter till och med upp pekfingret för munnen för att visa att nu ska du inte prata pappa, lejonen kan höra dig. Det kunde han ju förstås ha tänkt på själv att han inte kunde prata när vi var utanför Oskarshamn för där finns tydligen lejonen och de sover tydligen vid fem på fredagseftermiddan.

Sen hojtar lillebror i baksätet de sista 7 milen och när det är 2km kvar tills jag ska svänga av då somnar han och får då sova de sista 5minuterna av bilfärden.

Jag kanske ska tillägga att maken körde hem och då var det ingen som skrek, varken barn, make eller fru :)
Men träning ger övningen eller hur man nu brukar säga.