Idag har vi (främst maken) röjt i trädgården och rensat bort en hel del ogräs som tyckte att de kunde inta vår trädgård nu när vi inte är här så ofta. Synd för dem att vi tänkte annorlunda och nu ligger de i säckar i väntan på att de hamnar på tippen imorgon.
Efter att ha känt mig orkeslös och sjuk nästan hela dan så tröttnade jag på att det gamla fortfarande styr mitt liv så efter kaffet så bytte jag och maken plats, han tog barnen och jag gick ut för att rensa garageuppfarten, när jag hade gjort de värsta där kom barnen ut och med sig hade de sin far som började borsta av plattorna. Då fortsatte jag med att rensa bort maskrosor som hade slagit rot i rabatten utan att fråga om lov, de skulle de låtit bli, det blev en ganska stor hög om jag får säga det själv och det är min blogg så det får jag. Sen när jag var som mest upptagen med att rycka maskrosor så upptäcker jag alla dessa sniglar som har skapat sig ett paradis bland våra maskrosor, stockrosor och alla andra rosor och krafs som vi har i rabatten. Och jag hatar sniglar jag tycker de är läskiga och äckliga så maken fick snällt ta över min syssla så klippte jag ner lite vissna rosor istället.
Sen visade maken alla träd som växte i häcken och då var det bara att bli skogshuggarSara och sen var björken, asken och lönnen ett minne blott :) Ja idag var det faktiskt kul med trädgårdsarbete, tänk jag kanske är en liten trädgårdsmänniska ändå? Fast det här med att odla och grejer det vettetusan alltså men man ska väl aldrig säga aldrig rätt som det är så kanske jag odlar potatis i en låda!
Storebror skrämde slag på sina stackars föräldrar idag oxå, när vi höll på som bäst med att plocka ogräs och sopa plattor så såg jag att hans sopkvast låg slängd på marken och han var borta. Gick fram på framsidan men där var han inte. Ropar på maken och nej han hade inte sett honom, jag rusar ut på gatan och tittar men nej han är inte där heller, maken går ett varv runt huset och vi ropar men inget svar och ingen son. Nu börjar oron komma smygande men jag har inte panik ännu, tänkte att jag får ju kolla om han mot all förmodan har gått in innan jag ringer polisen och militär och beordrar de gamle pensionärerna på gatan att bilda skallgångskedjor och tur var nog det för när jag öppnar dörren så ligger tjocktröjan slängd på golvet och skorna är avtagna, ropar på sonen som kommer ut i hallen och tittar lite fundersamt på mig och säger "Mamma vill vara ute" sen puttar han lätt på mig så att jag tar ett steg bakåt och står då på trappan så att han kan stänga dörren om sig igen. Stora killen som vill vara inne själv och leka, sen att han ger sina föräldrar en mindre hjärtinfarkt det bekom inte honom.
Sen har jag nog blivit en sån däringa mamma som alltid säger nej, i alla fall om man ska lyssna på storebror. Idag tjatade han om att få ta ut som bobbycar och jag sa nej jag vill inte att du har den ute för då får du inte ha den inne sen. Men han fortsätter att tjata och jag slutar att vara pedagogisk och säger bara nej! Det blir då en sån där mycket vettig konversation som går ungefär så här: Jo, Nej, Jo, Nej, Jo, Nej! Då sätter han sig på sin bil och vänder ryggen mot mig och börjar mumla någon harang som jag först inte hör, men han upprepar samma sak igen och igen, tillslut hör jag vad det är han säger "Mamma säger bara nej, nej, nej jag får inte ta ut bilen. Jag måste ta ut min bil. Mamma säger bara nej, nej, nej. Mamma säger bara nej, nej, NEJ!"
Ja vad ska jag säga om det? Ibland blir det faktiskt så att man som mamma säger nej och då får man väl vara beredd på att barnen kommer bli lite sura och försöka ge en dåligt samvete tillbaka och ibland så lyckas de faktiskt, men nej han fick inte ta ut bilen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar