Skrivpuff - Ambivalens

Det ska verkligen bli underbart att börja jobba idag, men samtidigt vill jag inte, för jag vill gå hemma och mysa med mina barn resten av livet. Men det ska verkligen bli skönt att komma hemifrån lite, lämna två trotsiga barn några timmar för att åka och ta hand om andras trotsiga barn det känns lite konstigt måste jag säga. Om jag skulle gå hemma mycket längre skulle jag bli tokig, men nu ska jag alltså jobba tills pensionen, kommer det göra mig galen istället?

Idag börjar min nya anställning som innebär att jag kommer att pendla till jobbet fem dagar i veckan, det ska bli jättekul men jag tycker inte om att köra bil, speciellt inte på vintern. Hur tänker jag här? Jobbet i sig låter som en utmaning som passar mig perfekt, men ändå tvekar jag, tänk om btilkörningen blir för stor utmaning? Men ska jag verkligen låta bilkörningen stoppa mig ifrån att ta ett jobb som faktiskt kan bli hur bra som helst? Jag ska ge det en chans, jag menar jag börjar ju om en timme. Och förresten så tycker jag om att köra bil, jag gillar bara inte tanken på att köra bil.

Jag är nervös, jag har inte jobbat på 20 månader, tänk om jag inte kommer ihåg någonting, fast å andra sidan så har jag faktiskt tagit hand om barn när jag varit hemma, eller de första 6 månaderna tittade jag på när maken tog hand om barn så det borde jag ju inte glömt bort, men man vet aldrig!