Skrivpuff - Att vara beronde

Smygaäta, gömma kvitton, betala i två omgångar när man handlar och betala kontant för att det inte ska synas på något kontoutdrag, gömma godispapper i annat skräp och gå en omväg hem från jobbet för att kunna äta den där chokladbiten. 

När jag för snart tre år sedan erkände för mig själv och min omgivning att jag hade ett sockerberoene så bröt jag ihop. Den kvällen jag slängde mitt godisförråd grät jag som ett litet barn som tappat bort sin nalle, jag kände att jag slängde det enda som var värt något i mitt liv och då ska ni veta att jag satt mittemot min make och i rummet jämte låg vår son och sov. När jag väl hade tagit steget och börjat slänga kändes det som en befrielse och jag höll mig sedan ifrån godis i nästan ett år. Det var i samband med detta som jag insåg att jag hade en ätstörning, eller jag har en ätstörning men just nu ligger den och vilar och det tycker jag att den kan fortsätta göra. 

Nu har jag ett helt annat förhållningssätt till godis och jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte är sockerberoende nu också men jag blir inte ledsen eller arg om jag inte äter godis varje dag, jag smyger inte med att jag äter godis och jag gömmer inte kvitton eller godispapper längre. Nu är inte godiset min trygghet i livet, det är inte till godiset jag går för att få tröst.

Mina barn, min make, min familj och mina vänner är det enda som betyder något i mitt liv. Jag är glad att jag fick ett uppvaknande och att jag berättade om det, det är inte lätt att erkänna att man har gjort fel, det gör ont, fast det har gått några år så gör det ont!