Skrivpuff - Ett par röda skor

Jag blir ledsen när jag tänker på det, det känns verkligen vemodigt att jag aldrig mer kommer att få ta en sväng om med en stilig herre, det är färdig dansat för mig. Jag hörde vad de sa igår, jag är bortom all räddning nu. Jag minns min första dans, på stapplande steg tog jag en sväng om i folkets park det var ett par svarta väl polerade jag dansade med och de trampade inte på mig en enda gång. Värre var det några år senare när jag nästan gick sönder på grund av ett par gråa som hela tiden envisades med att trampa på mig, jag blev alldeles matt och efteråt fick jag läggas in för att vila upp mig för att åka därifrån som ny igen. Hon har tagit hand om mig väl måste jag säga, jag har träffat många som har haft det mycket värre än mig, min granne till exempel, hon är bara ute när det regnar och är kallt, jag däremot är aldrig ute när det regnar eller när det är kallt, jag blir nästan alltid buren utomhus. Det är verkligen ett lyxliv som jag har levt. Men för några dagar sedan så hände det förskräckliga, vi var ute på dans, hon och jag, jag lyste rödare än jag någonsin gjort och jag var verkligen i mitt esse. Vi dansade som aldrig förr och snurrade mer och mer, fortare och fortare, jag hann se hur gallret närmade sig och fick en konstig känsla i klacken. Mycket riktigt så fastnade jag i och min klack gick av, inte bara på ett ställe utan två och nu säger skomakaren att jag är bortom all räddning. Lädret har fått sig några revor i fallet och klacken går inte att göra något åt, så nu ligger jag slängd i en plastpåse och väntar på mitt öde, jag gissar att någon annan kommer att ta min plats på dansgolvet.