Skrivpuff - Dimma

Det lilla molnet hade kommit bort ifrån sin mamma under natten och när det ljusnade ser han att han helt har hamnat ur kurs, istället för att vara högt uppe bland de andra molnen har han hamnat nere på marken. Han hör hur de runt omkring säger att han heter Dimma och att han är tjock, han heter ju inte alls Dimma och inte är han tjock inte, han tänker då inte banta det är inte hans grej. Han tittar upp mot himlen och vill tillbaka upp, att vara vilse här nere bland träd, vägar och elaka små varelser som bara tycker att han är i vägen. Nog känner han sig i vägen alltid, en massa plåtmaniker som kör rakt igenom honom utan att tänka på hans känslor överhuvudtaget, ibland bromsar de och kör sakta, sakta igenom honom som att det skulle göra mindre ont. Nu får det vara nog, han tar sats och sträcker sig högt, högt upp och han lättar lite från marken- När han ser alla små varelsers leenden känner han att han är på rätt väg och tar ny sats, rätt som det är hamnar han åter på sin bana uppe i luften. Allt är åter frid och fröjd, tills dess att han stöter på sin polare gråa molnet som vill bjuda på lite molnekyler men då ekar de elaka varelsernas röster i huvudet om att han var så tjock och han tackar nej till dessa delikata molnekyler. Hur ska detta sluta? Om han inte börjar äta snart kommer han att tyna bort...