Bara nio år kvar!

Idag fyller min lille bebis ett år, tänk det har redan gått ett helt år och en dag sedan jag stod ute i sandlådan och beklagade mig högljutt över att den lille inte behagade komma ut. Jag stod på kanten på sandlådan och balanserade och det gjorde så förbenat ont i fogarna, men jag stod där och då kände jag någonting, det var något som hände men inte tänkte jag spela upp mig, så mycket förvärkar jag hade haft så vågade jag inte hoppas på någonting.

Minns att jag satte mig som en strandad val i en fåtölj och kollade fejjan, där la en kompis upp att de hade blivit föräldrar till en liten flicka, då kände jag igen att nu kanske det kan vara nåt men nej jag tänkte inte låta mig luras.

Vid tio på kvällen låg jag i CTG-apparaten på förlossningen och skrattade så magen hoppade och tårarna rann, jag hade inte ont längre, jag hade haft konstant smärta i kroppen de senaste 8 månaderna men nu var den borta och jag kunde se på apparaten att jag hade värkar men de kändes ju inte. Sen sprang jag runt i korridoren halva natten och försökte få igång värkarna, maken satt i en fåtölj inne i förlossningssalen för han hade sån träningsvärk i vaderna (så skönt att han hade sympationt). Det var samma förlossningssal där stora killen föddes och allt gick bra, snabbt men bra.

På morgonen den 17 november 2011, hade vi blivit tvåbarns föräldrar.

Angående rubriken så är det nio år kvar innan jag kan skaffa syskon åt mina barn, maken kan ju göra det men då får han hitta någon annan kärring som kan bära hans barn och han får gärna sluta vara min make först. Alltså jag vill inte skilja mig men jag tänker ju inte tycka att det är okej att han skaffar barn med någon annan medan han är gift med mig, men det säger sig väl kanske självt?
Kan tillägga att som det känns just nu så blir det inga syskon om nio år, då kommer jag ha fullt upp med fotbollsträningar (sönernas alltså, jag tänker titta på när de tränar, få inga idéer nu) så då har jag inte tid att ha bebisar.

Kärt barn har många namn

Idag är jag extra glad för att inte vara en prinsessa, eller för den delen en kronprinsessa. Tänk att ha ett hav av fotografer utanför förlossningen så fort man pressat ut den där hörnsoffan, jo för så känns det när man föder barn oavsett om man är prinsessa eller vanlig dödlig. Jo när den där hörnsoffan eller lilla söta bebisen har kommit ut då får hela världen reda på det. Nästan innan man själv har fattat att man blivit mamma.

Men trots detta så Grattis till Kronprinsessan och Prinsen till den lilla prinsessan.

Men det här med att jag inte är en prinsessa kanske inte riktigt stämmer, min farfar kallade ju mig för sin prinsessa, så då är jag väl de? Fast å andra sidan så är jag nog en höna oxå i så fall för farmor sa och säger fortfarande att jag är hennes lilla höna.

Som sagt kärt barn har många namn.

Här kommer en bild på mina prinsar, känns som detta var jättelänge sen men det är bara några månader.