Skrivpuff - Tonårsfnitter

Det finns överallt ibland oss, i affären, på gatan, i skogen, på bussen, ja till och med i kyrkan kan man drabbas och det smittar. Det är en farlig smitta, det letar sig in och trycker på triggerpunkter och man vet inte hur den kommer reagera när den drabbar en själv, antingen fnissar man med och riskerar att bli utstirrad av de som drabbas av ilska och irritation när de blir drabbade av detta tonårsfnitter. Börjar man fnittra är det nästan omöjligt att sluta och rätt som det är sitter man där och fnittrar och har inte en aning om varför, man har fnittrat så mycket att man glömt bort vad det var som gjorde att man började. Blir man istället arg och irriterad på de där som fnittrar är det bäst att försöka gå där ifrån, med tanke på att det kan hålla på i evigheter och triggar de igång en ilska inom sig är det bäst att dra där ifrån för de där fnittret brukar inte flytta på sig i första taget. Det värsta är nog när det dyker upp på bion eller under ett möte där man ska försöka lyssna på vad någon har att säga, eller när man försöker sova på bussen eller försöker handla utan lista och fnittret förföljer en genom hela affären.

Hur mycket man än irriterar sig på det så får man ändå försöka att acceptera att det finns och att det hör liksom till.

Flams och trams

Förstår inte att jag blir så flamsig och tramsig så fort jag blir lite trött. Men ikväll är jag sån och sitter här ensam i ett rum och små fnissar åt mig själv och då har jag inte ens läst, tänkt eller hört något roligt på en bra stund. Så vad är det då jag skrattar åt? Det har jag ingen aning om så jag borde ju sluta fnittra nu, men det går inte. Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag var 14år och nykär och killen som jag för tillfället är kär i sitter i samma rum och han typ nästan tittade på mig, ojoj vad fnittrig man blev då. Men nu är jag ju varken 14, nykär eller sitter i samma rum som den jag för tillfället är kär i (sen att de tillfället är 7år långt och längre ska de bli, det hör inte hit).

Att ha sånna här fnissattacker är helt okej att ha när man är själv, men det är jättejobbigt att få de bland folk speciellt när man är på stan själv och kommer på en så rolig sak (alltså att jag fattar ett skämt som nån sa för nån dag sen) och så går jag där och nästan tokskrattar för mig själv, nej det skulle ju kunna vara pinsamt men när jag tänker på det så får det mig bara att skratta ännu mer. Visseligen så är det lite pinsamt oxå så jag blir ju röd som en tomat i fejjan när jag går där och skrattar för mig själv.

Nä nu ska jag sova sju kvart i timmen så jag är pigg som en mört (utan sömnproblem) imorgon när jag vaknar. Natti natti!