"Jag ska faktiskt äta mellanmål här!"

Det är en evig stress bland föräldrar som har sina barn på förskolan, de pusslar med arbetstider och hör med farmor, farfar, mormor och morfar om de kan ställa upp och hämta deras barn för att de inte ska behöva vara på förskolan allt för långa dagar. Till alla er och även en påminnelse till mig själv när den dagen med stress och hämthets börjar, lugna ner er lite!

Idag kom det fram en kille på fem år till mig när jag kom och skulle hämta sonen, han ställde sig med armarna i kors över bröstet och sträckte på sig sen sa han malligt:
"Jag ska inte gå hem nu! Jag ska faktiskt äta mellanmål här idag!" och det riktigt strålade om honom, han som så många andra barn älskar sin förskola och mår inte alls dåligt över att vara där. Sonen skriker nej var enda gång jag kommer för att hämta honom, för han vill vara kvar och leka klart.

Ibland tror jag att vi har dåligt samvete i onödan och jag vill tro att alla gör sitt bästa för att vara så bra föräldrar som möjligt för sina barn och ibland är det bästa faktiskt att jobba, det är svårt att köpa mat om man inte tjänar några pengar.

Ett stort hål i huvet

Det känns som jag har ett stort hål i huvudet, ett sånt där hål som blir av för många frågor. Men visst är man tre år så finns det inget och jag menar inget som heter för många frågor. 

"Mamma, vad gör du?"

"Mormor, vad gör du?"

"Morfar, vad gör du?" 

"Pappa, vad gör du?"

"Mamma, vad gör jag?"

"Mamma, vad gör vi?"

"Mamma, vad gör dom?"

Som ni märker så kan det kommer väldigt många frågor ur en barnmun och jag hinner knappt svara på den första frågan innan nästa kommer som en projektil och träffar en. Jag tycker det är underbart att höra honom prata och babbla men mitt stackars lilla huvud blir alldeles trött och slut och vill bara lägga sig ner på marken och skrika att "nu får det vara nog!". Men det går ju inte för sig, så vi tjatar på. Han frågar och jag svarar. 

Det finns stunder då jag känner att jag orkar inte mer, jag blir ofta trött på tjat och att behöva säga nej mer än en gång för att min älskade unge inte vill lyssna på mig. Det är inte alltid lätt att vara förälder, det är inte heller så roligt jämt men säg de i livet som alltid är kul. Jag skulle aldrig någonsin byta bort mina barn, även om jag vissa sekunder önskar att någon annan tog hand om dem. Men så får man en liten vila på 5minuter eller som nu det har gått en hel kvart då jag har fått sitta själv och bara sitta. Då orkar jag en stund till. Får jag bara gnälla av mig lite så känns allt så mycket lättare sen. 

Snart ska vi fika och jag vet precis vad vi kommer prata om, dagen ämne är ju som bekant :"VAD GÖR VI?!"

Sämsta handlingen i år

Två trötta föräldrar som skulle handla present till lillebror och samtidigt köpa mat till imorgon lunch och kvällsmat, vi hade ju naturligtvis inte kommit på vad vi skulle äta varken till lunch eller middag utan skulle komma på detta i affären, redan här är allt jättefel. Lägg då till en 3åring som inte brukar sova middag som sovit en dryg timme i bilen vid klockan 4, han var nu superpigg och körde rally med en korg på hjul så de andra kunderna fick kasta sig ur hans väg. Det gick överförväntan vid leksakerna och det blev bara två nej till saker som han tyckte skulle följa med hem, men sen blev det springa av och i hans ögon lyste busgnistan så man blev bländad på flera hundra meters avstånd. 
Men vi överlevde detta och hem kom vi med serpentiner, en bit rökt bog och två paket fiskpinnar (gissa om vi är nöjda med vår handlig?)
Det hade nog gått betydligt bättre om inte jag och maken hade fått en dusch av John Blunds sömnpulver i ögonen innan vi åkte, men man lär väl av sina misstag, undra just hur lång tid det tar innan vi gör om en sån här dundertabbe?

Dagens fråga från vår underbara 3åring är: "Var är vi?" tätt följt av den ständiga frågan: "Vad gör du?"

Att välja barn på sina namn

Som förälder har man ett enormt stort beslut som man måste ta ganska så fort efter förlossningen, vad sjutton ska ungen heta? Det är inte det lättaste ska jag be och få tala om, eller det blev ganska lätt men innan vi kom på namnen var de svårt :)

Nu kom jag ifrån ämnet. Namn på barn, med första så trodde jag min lilla toka att man var tvungen att ha ett namn klart när bebisen ploppat ut. Så därför hette vår först födde Alfred i ett dygn. Tänk så tokigt, han var ju ingen Alfred, det var ju en Kasper, med K som han hette på sin förra förskolan. Hoppas att är ensam om att heta så på hans nya förskola och än så länge verkar det vara så. Eller iofs jag klarade ju att vara Sara S under hela min skoltid så varför skulle inte han kunna vara Kasper med K.

Men tillbaka till ämnet igen, när andra sonen skulle födas så försökte jag verkligen hitta ett namn innan, igen, inte hade jag lärt mig nåt efter första barnet och namnmissen där inte, men det gick inte försökte med hur många namn som helst men inget kändes bra. Men när han var född då var det en Victor! Så de fick han heta och vi har inte ångrat våra namnval ännu.