En helt vanlig onsdagskväll

Ikväll är det faktiskt inte vilken onsdagkväll som helst, ikväll är den kvällen då vi skriver på köpekontraktet för huset och alltså säljer vi huset ikväll. Det känns jättebra, jag har fått en del kommentarer om flytten och jag väljer att inte kommentera någon utan tackar så ödmjukast för lyckönskningarna och konstaterar att hur man än vänder sig så har man rumpan bak och tur är nog det för hur skulle det annars se ut.

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och titta lite på tv och moffa chips för det är jag värd!

Hoppas att ni där ute i landet har en minst lika bra kväll som jag har, se upp när ni är ute och kör för det är snorhalt, i alla fall så är min väg till jobbet det så jag kör saktelisakta imorgonbitti, det är ett som är säkert.

Äntligen!!

Nu är det äntligen dags att ta farväl, igår var det ett år sedan vi drog igång cirkusen sälja hus och idag skrev den nya ägaren på kontraktet, han tar över huset i slutet av månaden. Det är en otrolig lättnad, nu kan vi börja blicka framåt och planera för ett nytt hem. 

Det känns overkligt samtidigt men jag går runt med ett fånigt leende på läpparna och hoppas att jag inte kommer vakna upp ur den här underbara drömmen jag lever i just nu, för det är ju ingen dröm det är verklighet.

I helgen var jag och maken i huset och packade ihop så mycket vi bara orkade och på fredag fortsätter packandet för att flyttlassen ska kunna gå under helgen som kommer. Det är snabba ryck och jag är tröttare än tröttast men samtidigt lyckligare än lyckligast. Finns inga ord som kan beskriva hur oerhört lättad och lycklig och glad jag är just i denna stund men ville bara dela med mig lite av min glädje och säga att man verkligen inte ska ge upp, rätt som det är så löser sig allt, men vägen till målet är långt ifrån spikrak och ibland får man hitta nya vägar för att kunna komma fram till målet men ge aldrig upp. Jag har varit nära att ge upp många gånger under året som gått men som tur är har jag haft nära och kära runt omkring som stöttat. TACK! Sen har jag och maken aldrig känt att det varit hopplöst samtidigt och det tror jag har bidragit till att vi inte har gett upp, när den ena av oss inte orkat mer så har den andra funnits där och dragit lasset en stund och sedan har vi bytts av. Ännu har vi inte nåt vårt mål fullt ut men detta är ett stort kliv på vägen och nu fortsätter resan med en lättare ryggsäck och vi ser slutmålet framför oss. Äntligen är det dags att ta farväl av huset! 

Ett andra inlägg från skrivpuffen om att ta farväl!

Idag mår jag skitbra!

Får man verkligen skriva så? Det är så lätt att bara skriva när man mår dåligt, när man har ont eller tycker att hela världen är emot en. Världen är fortfarande emot mig men idag väljer jag att visa fulfingret och skratta ändå! HA! Där fick du lixom.

Idag denna gråa trista dag har jag knappt ont alls, näsan rinner inte som en gammal trasig kran och jag ska snart dricka andra koppen kaffe, helt enkelt underbart.
Vad gör då denna dagen så speciell? Jag har inte den blekaste och det är lite jobbigt för då vet jag inte hur jag ska göra för att känna så här igen. Men bebisen har bara ätit två gånger inatt, stora sonen har sovit hela natten (eller iallafall inte väckt mig) och maken har inte slängt en armbåge i huvet på mig inatt (det tackar jag för).
Sen blev det en lugn morgon utan bråk, det har inte hänt på jag vet inte hur länge, sonen hade visseligen cykelhjälm på huvet när vi gick till förskolan idag (han satt i vagnen och jag gick) men vi bråkade inte :) Det kunde ha blivit bråk eftersom han ville cykla och jag ville gå så då möttes vi på halva vägen (nej inte bokstavligt, jag följde honom faktiskt hela vägen till förskolan) ;)

Men som sagt jag mår kanonbra idag och känner mig bara lite rastlös för att jag inte vet vad jag ska hitta på men det är ett ganska härligt problem så inget jag tänkte gnälla om ännu iallafall :)