Lusselelle!

Sankta Lucia,
skänk mig en tia!
Inte en femma,
för det har jag hemma!

Tänka sig det blev lucia även i år. Vi har varit och tittat på sonens förskola som har lussat utomhus klockan 7 på morgonen, det är verkligen jättetidigt speciellt när man går hemma och brukar gå upp vid den tiden. Sonen var en ursöt pepparkaksgubbe med extra mjöl (snö), han levde sig verkligen in i sångerna eller i alla fall "En sockebagare" för det var den enda sången jag såg, alla andra föräldrar verkar ha tagit på sig styltorna idag, jag glömde mina hemma.

Det var jättemysigt och rätt skönt att det var utomhus för då slapp vi stå inomhus inträngda i ett hörn och svettas med de andra föräldrarna, nu stod vi ute och kunde snabbt och lätt säga hejdå och gå när det var slut. Maken var snäll och tog lite kaffe till mig, som tur var luktade jag på det innan jag tog en klunk för det var glögg, men det stod kaffe på termosen, undra om de lurades med flit bara för att se mitt förvrängda ansikte när jag hade fått in den där hemska drycken i munnen, ryser bara jag tänker på det. Men nu är lussefirandet avklarat för detta året nästa år blir det minst tre olika firanden för mig, tänk om jag hade älskat jul och lucia då hade det varit så mycket lättare men vem vet nästa år kanske är annorlunda och jag kanske har lärt mig tycka om och uppskatta det, det går lättare och lättare för varje år.

Glad, trevlig eller god Lucia på er!

Snön är källan till allt ont

I alla fall om man ska tro alla statusuppdateringar på fejjan (med undantag från några få som verkar älska snön mer än livet självt) och rubrikerna på tidningarnas sidor. Så nu när msn bestämmer sig för att börja strula så lyfter jag blicken från skärmen och slänger en svart blick ut mot den vita djävulen som ligger och trycker utanför fönstret, sen hytter jag med näven och förbannar den förbaskade snön för att min msn inte fungerar som jag vill. För det måste väl vara snöns fel eller?

Men visst är det skönt att man kan skylla på någonting som man inte kan styra över, om jag har en dålig dag så finns snön där och kan ta på sig skulden så behöver jag inte fundera på om det är något jag kan ändra på, för snön styr jag inte över, alltså kan jag inte göra något annat än att klaga.

Visst man få klaga på snön, men samtidigt så är det december och senast jag kollade i kalendern så är det en vintermånad. Tänk på alla de år som det inte har varit snö på julafton, då är det katastrof, i år så såg ju vädergudarna till att vi har snö innan jul i alla fall, det borde vi ju vara glada över. Sen snöstormar, snöskottning och en hel del annat är inte speciellt kul men idag har vi här i västra småland i alla fall en underbar vinterdag, -6 grader, nästan vindstilla och alla gator och cykelvägar är plogade. Perfekt.

Som ni märker så passar jag på att skriva detta innan jag eventuellt kan vara med om en mardrömshämtning av sonen på förskolan, där han totalvägrar att åka i den pulka som jag ska släpa med mig, så att jag skulle få bära båda honom och pulka hem och då halkar jag naturligtvis på en snöfläck och bryter lårbenshalsen och vrickar tummen. Då hade det inte blivit ett inlägg om att jag tycker att det är perfekt med snön just nu, det kan jag lova!

"Jag ska faktiskt äta mellanmål här!"

Det är en evig stress bland föräldrar som har sina barn på förskolan, de pusslar med arbetstider och hör med farmor, farfar, mormor och morfar om de kan ställa upp och hämta deras barn för att de inte ska behöva vara på förskolan allt för långa dagar. Till alla er och även en påminnelse till mig själv när den dagen med stress och hämthets börjar, lugna ner er lite!

Idag kom det fram en kille på fem år till mig när jag kom och skulle hämta sonen, han ställde sig med armarna i kors över bröstet och sträckte på sig sen sa han malligt:
"Jag ska inte gå hem nu! Jag ska faktiskt äta mellanmål här idag!" och det riktigt strålade om honom, han som så många andra barn älskar sin förskola och mår inte alls dåligt över att vara där. Sonen skriker nej var enda gång jag kommer för att hämta honom, för han vill vara kvar och leka klart.

Ibland tror jag att vi har dåligt samvete i onödan och jag vill tro att alla gör sitt bästa för att vara så bra föräldrar som möjligt för sina barn och ibland är det bästa faktiskt att jobba, det är svårt att köpa mat om man inte tjänar några pengar.

En syn för gudarna

Eller gudarna var nog att ta i, men förskolepersonalen på sonens förskola fick sig ett gott skratt till kaffet när jag hämtade idag.

Allt går som vanligt till en början, jag blir utskälld av en arg son som inte alls tycker att jag ska hämta honom utan skriker:

"Du vill inte hämta mig!" skriker han så tavlorna på väggen nästan trillar ner.

"Nä det har du rätt i kära son, är du på det humöret hade du gärna fått stanna några timmar till, men nu har du en mamma som är föräldraledig alltså måste jag hämta dig klockan halv två för såna är reglerna."

Detta säger jag ju så klart inte men jag tänker och istället så är jag tyst och tjatar bara lite om att vi måste gå hem och efter en stund brukar han ge med sig och följa med ut  hallen där vi ska ta på oss ytterkläderna. Det är nu problemen börjar.

Lillebror gillar sin storebrors förskola så till den milda grad att han gärna går på upptäcktsfärd själv, detta passar han så klart på att göra när jag hjälper storebror på med ytterkläderna för han har förvandlats till en bebis som ligger på golvet och är totalt hjälplös. Detta efter att han visade mig att han kunde knäppa dragkedjan i sin luvtröja helt själv, men sen regrediera till en liten hjälplös bebis som måste ha hjälp på med overallen. Visst jag köper detta och spelar med, hjälper honom på med overallen så långt att det bara är att stoppa i ärmarna och de tänker jag att det klarar han själv medan jag springer och hämtar rymlingen.

Men där hade jag fel, så fel, verkligen jättefel för under de tio sekunder som det tog för mig att hitta lillebror och sedan bära tillbaka honom till hallen så har storebror klätt av sig overallen, knäppt upp luvtröjan och kastat den på golvet. Det är bara att börja om och börja om och börja om.

Under tiden detta utspelar sig så är det minst två (jag såg inte fler men det betyder inte att det kan ha varit fler) föräldrar som gått in, hämtat sina barn, klätt på dem och sedan lämnat förskolan och där sitter jag i en lite hög på golvet och gapskrattar, har ett barn som upptäcker sin omvärld och ett barn som vägrar ta på sig sina ytterkläder och jag ger upp orkar inte mer utan jag sitter helt enkelt på golvet och skrattar så tårarna sprutar. Ser för mitt inre hur det måste sätt ut när jag försöker slå knut på mig själv för att få ut två barn från förskolan med ytterkläder på, ska detta var så himmelens svårt verkligen? Man kan ju lugnt säga att jag var genomsvett och jag vägrar ta av mig mössan för jag har ju inte fixat håret, när jag kommer på mig själv med hur löjligt jag tänker så skrattar jag ännu mer.

Då från ingenstans, eller rättare sagt ut från avdelningen kommer det en liten flicka springandes och hon har så hög fart att hon inte lyckas svänga utan drattar på ända och hamnar även hon i en hög på golvet och tänk hon skrattade oxå. Då är det något som händer hos sonen, jäklar vilken fart han fick han klädde på sig overallen och skorna nästan helt själv och jag kunde gå på jakt efter rymlingen igen.

Så slutet gott allting gott även idag men det räcker med såna här hämtningar nu, jag vill ha såna när jag går in hämtar sonen och sen är ute från förskolan på fem minuter, jag vill verkligen det. För jag kan ju inte räkna med att det kommer små flickor utspringandes i kapprummet så fort mina barn ställer till besvär från mig, men idag kan man säga att jag hade en räddande ängel när jag hämtade.

Visslande termosar och trötta barn

Godmorgon och välkommen till min tisdagsmorgon än så länge är den hur lugn som helst och det är bara termosen som står på diskbänken tjuter, visslar och väser.

Jag har varit inne och väckt sonen en gång men fick då ett grymtande till svar och när jag sa att han kunde morna sig lite så sa blev han nöjd, då vände han sig om och stensomnade, så idag är jag en levande snoozeknapp, vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men vad gör man inte för sina barn och jag vet ju hur underbart det är att få somna om på morgonen. Natten är det mest jobbigt att bli väckt på för då är det inte lika lätt att somna om, tycker jag i alla fall.

Idag blir det förskolan igen, inte för mig utan för sonen. Som han har tjatat om att han måste till "sina barn" på  förskolan, han har inga kompisar där han har barn, innebär det att jag är farmor då? Nej verkligen inte hoppas jag att ni tänker där ute.

Nu kom han uppklampandes här och gick raka vägen in till tvn och satte sig i soffan och ska minsann inte äta någon frukost, jag älskar verkligen morgonen men idag har jag hunnit få i mig första koppen kaffe så jag ska nog klara av det utan en massa gråt (från min sida i alla fall).

Hoppas att eran start på dagen varit lika lugn som min.

Fotografering på förskolan

Idag var det fotografering på förskolan och jag hade önskat att bara flöt på och det gjorde det nästan men här kommer en sammanfattning av dagen.

Vaknade av att babymonitorn lät konstigt, förmodligen så körde en polisbil förbi på stora vägen och idag tackar jag faktiskt för att de gjorde de för klockan var 07.10, min telefon skulle väckt mig vid 06.10. Kollar på telefonen och mycket riktigt så står det 06.10 fast fredag och inte torsdag, men jag förstår ingenting för jag kan inte själv ställa in vilken dag larmet ska vara. Det har ju alltid fungerat innan varför börjar de krångla nu? Är det bara för att jag ska snart ska börja jobba, tro?

Sen skulle de tas på kläder innan vi gick och jag som alltid är ute i god tid vad det gäller att bestämma kläder och sånt gjorde ju så klart som vanligt att jag bestämmer de 3minuter efter att vi skulle ha gått. Menmen det blev jättebra och det blev den tröjan jag hade tänkt från början, när jag väl hittade den vill säga. Sen sa jag till storebror att han skulle sitta still och skratta på bilderna men då fick jag minsann veta att det inte alls skulle fotas någon mun, nej det var ju rumpan de skulle ta foto på. Så jag blir ju inte förvånad om jag en dag kommer till förskolan och de har bytt ut alla barnens bilder på deras plats till rumpbilder istället för ansiktsbilder, det är ju tydligen det nya. Fast jag misstänker att de skulle bli anmälda då så risken är nog väldigt liten att de lyssnade på min sons förslag och det är jag tacksam för.

Här har ni min nya passbild!

Undra om de kommer att retuchera i bilderna eller om vi måste godkänna något sådant först, jag kommer aldrig gå med på att de ska in och kladda i bilden på mitt barn, han ser ut som han gör och jag vill väl komma ihåg honom som han ser ut inte som nån annan vill att han ska se ut. Dessutom finns ju risken att han får ett extra öga i pannan och nån sån retuchering vill jag inte vara med om.

Sen har de något som är nytt för mig, nämnligen en greenscreen så att man som förälder kan välja bakgrund själv men detta innbär oxå att barnen inte får ha några gröna kläder, jag tycker att det var grönt i varenda tröja jag tänkte att han kunde ha, förstår inte varför man måste krångla till det så dant. Nu hade jag som tur läste den här lappen tidigare i veckan så jag visste ju om det när vi kom dit idag, annars hade jag tagit på honom den fina gröna tröjan som när jag köpte den tänkte att den ska han ha när han fotograferas på förskolan.

När jag hämtade honom fick jag en lapp med en massa siffror på som är inloggningsuppgifterna till deras webbsida så att vi kan se fotona innan vi får hem dem, vi kan även välja bakgrund och liknande. Men det där fotografierna verkar inte vilja läggas upp på deras hemsida så får väl vänta tills imorgon med att se resultatet. Men jag vill ju se nu, jag är otålig!

Dagisdebatten en runda till

Ja jag vet jag är mammaledig och därför borde jag inte brusa upp så som jag gör men med tanke på att en kompis kommenterade mitt förra inlägg om dagisdebatten med att pedagogerna på hennes dotters förskola säger dagis då blir jag upprörd igen.
En del tycker säkert att det är en löjlig sak att bli upprörd över, det är ju bara ett litet ytterpytte ord, men jag tycker att det är viktigt att efter snart 15år så borde väl i alla fall majoriteten säga förskola och inte dagis och framför allt vi som jobbar på en förskola borde ju veta vad det heter och varför.


Jag tänker i alla fall fortsätta med att lära barnen på mitt jobb att det heter förskola och att om deras föräldrar vill ha barnet på ett dagis får de byta stället för jag jobbar inte på ett dagis och jag är ingen dagisfröken! ;)

Jag brukar inte skälla på de som säger dagis i min omgivning för jag vet ju vad de menar och jag kan oxå säga dagis någon gång (för jag orkar inte alltid förklara), men jag skulle aldrig säga dagis när jag är på jobbet, lite yrkesstolthet om jag får be, hur ska vi annars kunna kräva att vi ska ha högre lön och bättre arbetsvillkor.

Men nu ska jag åter vara mammaledig och förhoppningsvis så slipper ni såna här inlägg ifrån mig ett lite tag till :) Nu ska jag sortera bebiskläder och lägga i fina högar och se vad jag kan sälja, tipp!

Dagisdebatten

Jag brukar inte bry mig om någon säger dagis eller förskola så länge mina barn (både biologiska och jobbebarn) säger förskola är jag nöjd och glad, sakta förändrar vi världen och det gör vi genom våra barn!
Och än så länge är jag nöjd Det heter inte dagis!


Men idag blossade debatten åter upp på fejjan av alla ställen och idag höll jag inte tyst, dock orkade jag inte utveckla mina tankar närmare där utan väljer att göra det här. (Ja min yrkesroll kommer att lysa igenom i detta inlägget men det är oxå en del av vem jag är och idag var den lätt att hitta, andra dagar ligger den väl nerbäddad i min mammadvala).

För en del tycker inte att det spelar någon roll om man säger dagis eller förskola och ska jag vara helt ärlig så tyckte inte jag heller att det spelade någon roll innan jag började arbeta som just förskollärare. Jag har läst 3½år för att få kalla mig förskollärare, det är ganska många år som jag har lagt ner för att kunna arbeta på en förskola. Jag har inga problem med att bli kallad för fröken men någon dagisfröken det är jag baskemig inte!

En förskola har en läroplan att följa precis som skolan har, det är ju FÖR-skola, vi har mål att sträva emot och varje år så sitter man och går igenom hur man har lyckats i sitt arbete för att nå upp till målen. Ordet förskola tycker jag är viktigt för det lyfter fram att det inte längre handlar om barnpassning och barnförvaring som det kan ha varit tidigare, det fanns så klart många dagis som arbetade med pedagogisk verksamhet innan lpfö98 kom men nu måste alla arbeta aktivt med pedagogiska frågor och se till att alla barn har sina mål att sträva emot. Man behöver naturligtvis inte uppnå målen men man ska sträva emot att göra det. Nu finns det utvecklingssamtal och man skriver individuella utvecklingsplaner för varje barn (det skulle jag kunna ägna ett helt inlägg åt bara de så jag lämnar det ämnet för stunden, ville bara tala om att de finns). Sen är det upp till pedagogerna på varje förskola att anpassa verksamheten efter den barngruppen man har, det är lättare sagt än gjort kan jag tala om men ändå en stor charm med arbetet eftersom den ena dagen sällan är den andra lik. Att få trygga barn som tycker om sig själva och är nöjda med vad de kan prestera tycker jag är en av förskolans främsta uppgifter.

Nu tror jag att jag har fått fram det jag tycker är viktigt om varför man inte ska säga dagis och nej det är inte lättare för ett barn att lära sig säga dagis istället för förskola, däremot är det svårt för föräldrarna att lära om!
Nästa gång den här sidan visar sig hos mig kanske jag lägger mig i hen-debatten oxå, där har jag åsikter må ni tro ;)

Nattinatti!

Förskolläraren vs mamman 1-0

Nu är det alltså mig själv mot mig själv jag menar så jag vinner ju hur den här matchen än slutar, så grattis i förskott till mig!

Nu ska jag ta det här från början, när vi fick hem lappen om sommarledighet från förskolan någon gång i mars så tänkte jag att jo men storebror ska vara ledig när maken har semester, självklart skulle inte ens tänka tanken på att ha mina barn på förskolan när nån av oss har semester. Aldrig i livet och tänker inte utveckla detta närmare och vissa får tycka att det är hyckleri att jag har honom på förskola överhuvudtaget när jag går hemma och är mammaledig men nu har man rätt till 15h/v när man är föräldraledig så jag gör ju bara som jag blir tillsagd. Plus att jag vet att min son har det kanonbra på sin förskola. Så nu lägger jag ner den här diskussionen med mig själv innan den spårar ur fullständigt.

Sen eftersom maken har tidig semester så skulle det vara sommarförskola (inte storebrors ordinarie förskola) när jag går hemma själv och bara är mammaledig igen så då tänkte jag att då får sonen oxå vara hemma, men sen kunde han allt fått gått tillbaka till sin förskola när den öppnar igen. Då hade han ju varit hemma i SJU veckor med sin mamma och jag känner både honom och mig det räcker med 7 veckor. Än så länge är det mamman i mig som talar. Men så kom jag och skulle hämta honom idag, då kommer en av pedagogerna fram och frågar vilken vecka han börjar, 32 svarar jag och då börjar det. Jag känner så väl igen var enda argument som hon lägger fram (nej jag är inte ett dugg sur på henne, jag är inte sur på någon tycker det är mest komiskt att det är exakt samma argument jag kör med).

• Det är ingen från hans avdelning som jobbar då.
• Du är ju hemma och är mammaledig och behöver ju egentligen inte ha ditt barn på förskolan överhuvudtaget (de kursiva behövde hon inte säga idag, jag sa det och hon nickade :)
• Vi har ingen pedagogisk verksamhet den veckan.
• Du har ju egentligen rätt att ha honom här men det är ju bäst för hans skull om han är hemma för det är ju ingen pedagog från hans avdelning som jobbar då.

Nu behövdes inga fler argument för nu hade förskolläraren tagit över min hjärna och kropp och jag hör mig själv säga;

- Det är nog bäst om han är hemma den veckan oxå!

Sådär då var alla nöjda och glada eller? Vi får väl om 8 veckor!

Uthopp!

Nästan precis hemkommen ifrån uthoppet på sonens förskola, tycker det är en rolig tradition de har när de låter de barnen som ska vidare till skolan hoppa ut genom ett fönster samtidigt som de får publikens jubel och sen får de ta emot en ros. Så gulligt och jag kommer gråta floder när det är dags för sonen att hoppa ut.

Han har varit med i sitt första uppträde ikväll, sonen alltså och jag är stolt som en tupp. Han var barbaskön och spelade på pinnar, tänk han stod still hela första låten. Under den andra låten skulle de gå runt i en ring i takt men sonen tyckte att de gick alldeles för långsamt så han sprang slalom mellan sina kompisar, jag kan inte annat än skratta åt min charmige lille duracellkanin till son, pedagogerna bara log (jag kan nog läsa deras tankar, de älskar min son förstås). På tal om det däringa pinnarna han spelade på så sa jag när vi gick hem att han var duktig som spelade på dem och då frågade maken om han hade övat länge, svaret vi fick var:
"Måste övar mera" ja de är väl bra att vara självkritisk och jag håller med ska han ha en framtid som pinnspelare då kan lite mer övning vara bra.

Nu sover båda barnen och maken är ute med jobbarkompisarna och ska dricka EN öl, jag vet hur de slutar. Jag räknar inte med någon som helst hjälp ifrån honom före lunch imorgon hoppas det blir fint väder så man kan ta ut vilddjuren på en promenad. Fast jag vet inte om jag kommer komma upp ur sängen imorgon för jag har nog gått en mil sammanlagt idag och det är inte varje dag jag gör det så känner redan nu hur träningsvärken knackar på dörren eller låren närmare bestämt. Tjollahopp!

Dubbla vinster redan, dan har ju bara börjat

Denna underbara dryck som jag inte kan få nog av, eller frågar ni min mage så håller den inte riktigt med mig men jag brukar aldrig lyssna på den så varför skulle jag börja göra det nu för?
Sitter och väntar på att andra koppen ska bli klar, tog lite längre tid än vanligt efter som jag var tvungen att brottas med filterförpackningen som hade bestämt sig för att jag inte skulle ha nåt mer kaffe idag. HA! Jag vann, den fick så den sprack och alla filter ligger nu löst i lådan :)
Började ju i fel ordning, kaffefiltervinsten var ju dagens andra vinst om vi ska vara petiga.

Den första var att jag fick in storebror på förskolan utan alltför mycket skrik. Han hade bestämt sig för att vara ute när alla andra skulle vara inne så då fick jag lite snyggt bära in honom, det är inte det lättaste att bära in 15kg sparkande treåring som gör allt för att komma loss och skrattar så han kiknar hela tiden för det är ju kul när mamma busar?! Detta ska man göra samtidigt som man försöker hålla någon slags konversation igång med personalen.

Jag: "Den jackan han har på sig är inte... (får springa ut och hämta sonen för andra gången)... vattentät är inte jackan alltså. Men kom hit nu alla andra är ju inne."
Personalen: "Jasså är det en sån dag, kom nu K så mamma får gå hem och vila lite, det ser ut som hon behöver det och ja han har ju regnjacka här så det löser vi" (undra om jag oxå är så lugn på jobbet?)

Sen när jag väl har fått in ungen, tagit av honom skor, jacka och keps (som han förövrigt tog av sig själv och slängde iväg, ignorerade dock de, det var lugnast så) då vill jag ha en kram och då kastar han sig om halsen och släpper upp fötterna från golvet så han blir hängande i min hals, nej det var inte speciellt skönt för min rygg, det var det faktiskt inte. Men jag lämnade utan att han skrek som en galning eller att jag grät floder över att han inte gjorde som han sa, så det får räknas som en vinst :)
Sen fick jag en blöt puss oxå (en sån med tungan utanför munnen, undra vem han har lärt sig de av, eller om det är en helt egen idé?) Men jag gick ifrån förskolan med ett leende på läpparna iallafall :)

Samlar kraft

Sådär då var dagens jobbiga uppdrag slutfört, ögonen är toksvullna för ni tror väl inte att jag lyckades hålla tillbaka tårarna, nej snarare tvärtom böla så det stod härliga till bara nån tittade åt mitt håll. Stackars lilla gubben han får skämmas för sin mamma som lipar för minsta lilla, men det är bra att lära barnen visa känslor.
Men han fick ett jättebra avslut, innan vi gick så var det bara han och en av hans bästa kompisar ute på gården. De hade lekt i över en halvtimme med varsin bil och pinne. Men nu var det alltså dags att säga hejdå. Dessa två små killar på snart tre år, står mittemot varandra och små pratar om sina pinnar sen kramas de och vinkar till varandra, backar ifrån varandra för att sedan kramas en gång till innan kompisen springer in för att äta. Då tar sonen mig i handen och vinkar till sina gamla pedagoger och säger hejdå, själv snörvlar jag och får lita på att sonen leder mig rätt eftersom jag inte ser någonting med mina översvämmade ögon. "Blir bra mamma" sa han när vi gick till bilen. Tror ni att han har hört sin mamma säga de mer än en gång idag :P

Nu sitter jag i soffan för att samla kraft för att packa ihop det sista. Det ska göras två högar, en med saker som ska in i bilen ikväll och sedan en för de sakerna som ska hämtas imorgon. Nu är vi snart äntligen på väg :)

Positiv så jag får ont i magen.

Ringde till storebrors nya förskola idag för att höra hur jag skulle fylla schemat. Fick först prata med en "polare", okej sa jag och tänkte att det är tur du inte ser mig för då hade du sett ett levande frågetecken. Hon var tydligen i från vikariepoolen, så polare blev genast logiskt. Hon var jättetrevlig men hade lite svårt att svara på mina frågor :)

Så det var en av de ordinarie pedagogerna som tog över luren och jag har aldrig pratat med en positivare människa som nästan jublade i telefonen för att hon skulle få ta hand om MITT barn på dagarna, och då har hon inte ens träffat min lille prins ännu. Förutom att jag fick svar på alla mina frågor fixade hon även så att vi ska komma på besök där redan på måndag och det är hans inskolningspedagog som kommer visa oss runt, jag känner redan nu att det inte kunde bli bättre.

Detta var ju andrahands valet av förskola för att den ligger 1km bort men idag har jag ju knatat 3km så det blir ju närmare ändå :) Vi kommer inte byta förskola och då har jag inte varit där ännu. Eller jo det har jag men det var över 20 år sedan!! Jag gick på den förskolan när jag var liten :) Men asså det är 20 år sedan?! Jag kan inte fatta detta.

Sen en annan sak som är rolig är att de jag pratar med i Ljungby fattar vad jag säger, jag behöver inte säga att jag heter Sara och inte Saga, femtioelva gånger när jag presenterar mig. Det tycker jag är jättekul.

Avslutar med två bilder för att det är roligt med bilder :)

Nu ska jag snart äta nudlar, det har jag inte gjort sedan i december, åhh vad gott det ska bli :)  

Så här ville sonen sova inatt, på en minimadrass på golvet. Jag undrar lite om det är trots eller febern som talar?