Snö... blev inte som jag tänkte

Snön är otroligt fin där den nu ligger och lyser upp den annars så mörka och gråa värld vi lever i för tillfället, men den var inte lika fin när den slängde sig det hårdaste den kunde i ansiktet på mig när jag gick hem ifrån förskolan idag. Den var inte lika fin när det låg i drivor på trottoaren så att jag fick gå på vägen istället, hade det inte varit för snön och kylan så hade jag haft en trevlig promenad hem, istället gick jag med en skrikande ettåring i vagnen. Nu tror ni förstås att det var för att han också snön slängd i ansiktet, nej det tyckte han var fränt men han var ju tvungen att ha vantar på sig. Frågar ni honom är jag nog en väldigt dum mamma som inte vill att han ska frysa om händerna. Det är verkligen synd om honom så grym jag är som tvingar honom att ha på sig vantar, jag menar han är ju snart 13månader då borde han ju få välja själv om han ska ha vantar eller ej. HA det kan han ju glömma de närmaste femton åren kommer jag kasta vantarna efter honom om han glömmer att ta på dem, de närmaste tio åren kommer jag springa ifatt honom och ge dem till honom och de närmaste fem åren kommer jag brotta ner honom på golvet och ta på honom vantarna, det är kärlek det!

Jag hade faktiskt tänkt skriva ett väldigt fint inlägg om hur fantastiskt det är med snön och hur mysigt det är, men den där helvetespromenaden hem idag förstörde alla mina fina tankar om snön, jag hoppas på en bättre dag imorgon!

"Nej! Men nej!"

Nu har jag sagt nej en hel massa gånger idag och mina förklaringar har tagit slut.
"Nej du kan klämma dig i lådorna"
"Nej det är äckligt att äta på toalettborsten"
"Nej det är hundens mat"
"Nej i korgen vill hunden vara ifred"
"Nej din bror vill titta på TV nu"

och så får han upp sopskåpet och tar en glödlampa och då tog förklaringarna slut så det blev ett:
"Nej, men... nej!"

Upptäckaråldern, den är verkligen helt underbar att uppleva, på håll, att se andras nyfikna och uppfinningsrika barn är fantastiskt men när man har ett eget barn som ska vara på allt då är det inte lika fantastiskt. Då blir i alla fall jag lite matt.

Och ibland får det räcka med ett nej utan förklaring, för ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att han lyssnar på dem i alla fall.

Bara nio år kvar!

Idag fyller min lille bebis ett år, tänk det har redan gått ett helt år och en dag sedan jag stod ute i sandlådan och beklagade mig högljutt över att den lille inte behagade komma ut. Jag stod på kanten på sandlådan och balanserade och det gjorde så förbenat ont i fogarna, men jag stod där och då kände jag någonting, det var något som hände men inte tänkte jag spela upp mig, så mycket förvärkar jag hade haft så vågade jag inte hoppas på någonting.

Minns att jag satte mig som en strandad val i en fåtölj och kollade fejjan, där la en kompis upp att de hade blivit föräldrar till en liten flicka, då kände jag igen att nu kanske det kan vara nåt men nej jag tänkte inte låta mig luras.

Vid tio på kvällen låg jag i CTG-apparaten på förlossningen och skrattade så magen hoppade och tårarna rann, jag hade inte ont längre, jag hade haft konstant smärta i kroppen de senaste 8 månaderna men nu var den borta och jag kunde se på apparaten att jag hade värkar men de kändes ju inte. Sen sprang jag runt i korridoren halva natten och försökte få igång värkarna, maken satt i en fåtölj inne i förlossningssalen för han hade sån träningsvärk i vaderna (så skönt att han hade sympationt). Det var samma förlossningssal där stora killen föddes och allt gick bra, snabbt men bra.

På morgonen den 17 november 2011, hade vi blivit tvåbarns föräldrar.

Angående rubriken så är det nio år kvar innan jag kan skaffa syskon åt mina barn, maken kan ju göra det men då får han hitta någon annan kärring som kan bära hans barn och han får gärna sluta vara min make först. Alltså jag vill inte skilja mig men jag tänker ju inte tycka att det är okej att han skaffar barn med någon annan medan han är gift med mig, men det säger sig väl kanske självt?
Kan tillägga att som det känns just nu så blir det inga syskon om nio år, då kommer jag ha fullt upp med fotbollsträningar (sönernas alltså, jag tänker titta på när de tränar, få inga idéer nu) så då har jag inte tid att ha bebisar.

Långhelgen lurar runt hörnet

Det är bara några små detaljer kvar innan vår långhelg i Västervik börjar.

För det första måste vi ta oss till Västervik, men det är inte så svårt det är bara att sätta maken bakom ratten och säga "KÖR" fast han är så väl dresserad nu så jag behöver inte ens säga kör längre. Och förresten så han lyssnar ändå inte på vad jag säger så jag har slutat ge vägbeskrivning oxå, tur är nog det annars skulle vi säkert ha hamnat i Varberg istället, men V som V eller?

Men nu måste ju maken jobbar klart för dagen innan jag kan hämta honom och placera honom bakom någon som helst ratt. Under tiden ska jag och barnen få dagen att gå, men det ska nog inte vara så svårt det heller. Vi ska nämligen till bvc, det är ett års kontroll, dock utan spruta, den tar vi när han slutar hosta och snörvla, dock har vi tagit ett urinprov på lillkillen och tänk han är verkligen världsbäst på att kissa på kommando, vilket jag är jätteglad för, eftersom jag då slipper att klistra fast den där påsen på honom utan det räcker med att hålla den mot.

Innan vi ska till bvc ska vi ha packat bilen full med väskor, vagnar och annat bös, jag menar vi ska vara borta i tre nätter och tre dagar, det blir ju som en miniflytt när man är en småbarnsfamilj. Och för att kunna packa ut väskorna i bilen så behöver det ju ligga något i dem, nu ligger det iofs kläder i väskorna men jag tror att vi behöver lite mer pyngel så som nattlampor, nappar, kuddar, välling, blöjor och tandborstar.

Innan jag kan packa tandborstar och sånt så måste vi ju ha borsta tänderna annars får jag ju packa upp om en stund igen. Alltså är det nästa grej jag ska göra, jag ska borta tänderna.

Alla behöver egentid och strax kalas

Lilleman har stäng dörren om sig på sitt rum fem gånger på fem minuter, efter varje gång han har stängt har jag gått dit och öppnat, varför då tänker ni? Jo för att han inte når upp och kan öppna själv och jag vill inte att han ska få panik över att han inte kommer ut. Men var enda gång jag har öppnat har han suttit mitt i rummet och lekt, så jag öppnar dörren och går sen där ifrån och tio sekunder senare så är han där och stänger igen. Helt klart så behöver han ha lite egentid! 

Snart är det ett års kalas (om en kvart ungefär), vi väntar bara på att hälften av gästerna ska komma hit och de andra hälften ska komma upp ifrån källaren. Sen blir det kalas så det står härliga till! Tårta och tacos, kan det blir bättre?

Hoppas att ni andra har en fantastisk lördag, det tänker jag ha.