Det känns overkligt samtidigt men jag går runt med ett fånigt leende på läpparna och hoppas att jag inte kommer vakna upp ur den här underbara drömmen jag lever i just nu, för det är ju ingen dröm det är verklighet.
I helgen var jag och maken i huset och packade ihop så mycket vi bara orkade och på fredag fortsätter packandet för att flyttlassen ska kunna gå under helgen som kommer. Det är snabba ryck och jag är tröttare än tröttast men samtidigt lyckligare än lyckligast. Finns inga ord som kan beskriva hur oerhört lättad och lycklig och glad jag är just i denna stund men ville bara dela med mig lite av min glädje och säga att man verkligen inte ska ge upp, rätt som det är så löser sig allt, men vägen till målet är långt ifrån spikrak och ibland får man hitta nya vägar för att kunna komma fram till målet men ge aldrig upp. Jag har varit nära att ge upp många gånger under året som gått men som tur är har jag haft nära och kära runt omkring som stöttat. TACK! Sen har jag och maken aldrig känt att det varit hopplöst samtidigt och det tror jag har bidragit till att vi inte har gett upp, när den ena av oss inte orkat mer så har den andra funnits där och dragit lasset en stund och sedan har vi bytts av. Ännu har vi inte nåt vårt mål fullt ut men detta är ett stort kliv på vägen och nu fortsätter resan med en lättare ryggsäck och vi ser slutmålet framför oss. Äntligen är det dags att ta farväl av huset!
Ett andra inlägg från skrivpuffen om att ta farväl!