Skrivpuff - Min allra första cykel

Rosa med vita handtag, tre hjul och ett flak, det var min allra första cykel det. Den körde jag motorcykel på och då måste man ha både vantar, halsduk och en stor mössa utan på hjälmen för alla tuffa har det så. Minns en film från när jag är liten, då cyklar jag fram och tillbaka i köket på min rosa trehjuling och jag måste haft världens minsta tank eftersom jag hela tiden måste stanna och tanka. Nu 25år senare är jag ute på promenad med mina söner, den stora har en svart och röd tvåhjulig cykel utan trampor, han stannar ideligen för att tanka och jag kan inte annat än att le. Han tankar förövrigt våra vagnar också när vi går till förskolan och det är ju himla snällt av honom så att jag har full tank så att jag orkar gå hem igen.

Reflex på rumpan

Nej alltså nu tänker jag inte på såna där inbyggda reflexer som man har lite varstans i kroppen, ni vet sådana som doktorn kollar med en stor hammare som han drämmer på knäskålen så benet flyger en halvmeter, nej inte såna. 

Jag behöver däremot såna där reflexer som reflekterar ljus (nu kom jag på varför det heter reflex men det behöver vi ju inte låtsas om att jag inte visste förut), varför de nu ska vara placerade på rumpan ska jag förklara för er. Det är nämligen så att jag antingen bara hittar snörskor som vill djävlas med mig och knyter upp sig själva eller så skulle det kunna vara för att jag är kass på knyta snörena och det är därför som de går upp hela tiden, men jag tror snarare på det första alternativet, inte skulle jag väl vara så kass?!

Men åter till problemet, när jag är ute och går så knyts alltså mina skor upp och jag måste stanna för att knyta dem, eller måste och måste det är ju högst frivilligt men jag har dåliga erfarenheter av oknytna skor. När jag cyklade hem i från skolan när jag gick på gymnasiet så orkade jag aldrig knyta mina skor innan, jag menar jag tappar ju ändå inte skorna om jag sitter på cykeln, där hade jag rätt, men jag tänkte in på att pedalerna snurrar och alltså tog med sig snöret runt pedalen, när jag upptäckte att snöret hade snott in sig så hade jag inte så långt hem utan tänkte att det där fixar jag när jag kommer hem. Det skulle jag inte ha tänkt, jag kom fram till grannen sen tog det stopp, det gjorde så fruktansvärt ont i foten och jag satt fast. Jag kunde varken trampa eller kliva av cykeln. Där stod jag och såg mitt hus och jag visste att mamma var där inne, men trodde inte hon skulle höra om ropade, mobilen nådde jag inte för den låg i väskan på pakethållaren så jag började asa cykeln framåt. Det var väldigt nära att jag trillade och det ville jag absolut inte för jag var övertygad om att jag skulle bryta foten på mig själv om jag hamnade på marken. När jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta så kommer en gammal klasskompis och cyklar förbi, jag har inte pratat med honom sen vi gick i sexan, så de var minst fem år sedan jag senaste hade sagt mer än hej till honom. Men jag hade inget val jag fick stopp på honom och lyckas förklara mitt problem, han ser roat på mig och sedan försöker han hjälpa mig, han lyckades dölja sitt gapskratt i max 30 sekunder sedan brister det för honom och han skrattar så han hoppar. Där står jag fast knuten i min cykel och tycker att det är väldigt jobbigt, men vad ska jag göra, jag måste ju komma loss. Han funderade på att gå in till grannen (även det en gammal klasskompis) för att hämta en sax men det tyckte jag vad väldigt onödigt. Tillslut får han loss min fot och jag tackar och cyklar de sista tio meterna hem. Sen den dagen knyter jag skorna så fort de går upp, för att inte risker att hamna i någon liknande situation igen.

Nu kom jag ifrån ämnet igen men jag har alltså lärt mig att jag måste knyta mina skor i tid och otid och nu är det ju mörkt redan klockan fyra så det betyder det att även om jag har reflexer på mig så syns ju inte dem när jag står med rumpan i vädret och knyter mina skor, vilket osökt leder oss till det jag skulle berätta i det här inlägget. Nämligen att behöver jag reflexer på rumpan.

Tänk vilket långt inlägg det blev bara för att jag skulle förklara en sån lite sak, så det kan gå, jag hade tänkte berätta om hur roligt det skulle vara med fast sydda reflexer på byxorna och att det kunde vara en varningstriangel men allt det roliga jag hade tänkt om reflexer försvann när minnerna från när jag fastnade i cykeln kom tillbaka. Ha en bra dag mina vänner och glöm inte bort att knyta skorna och att använda reflexer.

Sådan mamma sådan son eller?

Inom loppet av ett dygn så har både jag och storebror lyckats bita oss själva i fingret när vi äter. Vill bara tala om att det gör jätteont, verkligen jätteont. Nej jag tänker inte tala om hur man bär sig åt, men det måste vara när du minst anar det så att du biter till ordentligt, annars gills det inte.

En annan sak som jag upptäckte idag var att han gör det jag sa att jag skulle göra när jag var liten.
Jag var nämligen ett väldigt envist barn (säkra källor säger detta, jag är däremot skeptisk) och skulle inte lära mig cykla. Så sommaren innan jag skulle börja i tvåan så försökte pappa lära mig att cykla, vi åkte ut till stora parkeringar på stans industrier och tränade, så uppenbarligen så var jag kass på att cykla eftersom vanliga cykelvägar verkar varit för smala. Men jag sa då att jag kunde springa jämte mina kompisar när de cyklade så slapp jag ju lära mig cykla, mycket praktiskt och så att jag kan lösa problem det märktes redan där. Så idag när vi springer till förskolan (det är tydligen den nya, tur att de är sommarlov i 8 veckor så kanske han glömmer av de här dumheterna) då cyklar hans kompisar ifatt honom, men tror ni de kunde cykla ifrån honom? Nej han sprang jäklar i de och vann, min son kom först till förskolan och han är yngst av barnen som tävlade, eller de var ju ingen uttalad tävling men min son vann!

Jag lyckades lära mig cykla den sommaren så jag slapp springa jämte och det hade nog sett dumt ut eftersom det var hjälmtvång på utflykterna i skolan.