Svaret blev "Jag ska gå och handla"
"Vi följer med dig" svarar sonen på detta för att nästa sekund fråga vad jag gör.
Efter 2km som denna promenaden bort till affären tog så var jag sönder tjatad i huvet.
Men jag fick iofs en liten paus i affären men då fick jag istället säga NEJ fyra tusen gånger för vi skulle bara köpa mat idag och inga stora maskiner. Så när vi är på väg hem hör jag sonen med sin allra ynkligaste röst:
"Jag hade den i min hand, men nu har jag den inte, mamma sa nej jag fick inte köpa den, nu är jag ledsen". Detta upprepades gång på gång på gång och lillebror somnade av detta mantra. Men sen for en rullstol förbi i hundra knyck (tävlings rullstol ska väl tilläggas), då ville sonen åka sån istället, sen var de lyftkranar och oron för att vi inte skulle hitta hem som blev det vi pratade om. Sonens oro var kanske befogad med tanke på att hans mamma inte har de bästa lokalsinne och vi gick faktiskt en annan väg hem mot vad vi hade gått dit. Men nog vore det konstigt om jag gick vilse här, jag har ju ändå gått till det här huset hur många gånger som helst, men ska väl inte säga förmycket för då går jag väl vilse imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar