Väck inte de barn som sover!

Två dagar i rad har jag fått väcka sonen för att vi ska hinna i tid till förskolan, två dagar i rad har jag mötts av en fräsande unge, men jag har lärt mig, om jag stryker honom över pannan och säger att han får sova lite till så kommer han uppklampandes efter någon minut och säger

"Godmorgon mamma!"

Eller det där sista är väl mest önsketänkande från min sida jag får inte inget godmorgon den närmaste halvtimmen här, men sen lagom när vi ska ta på oss och ge oss iväg till förskolan kommer han komma på att han inte har sagt godmorgon och då kommer jag få en stor kram, om vi kommer dit vill säga.

Först ska jag lura i både honom och mig varsin macka, vi gillar inte riktigt det här med att äta frukost men för vår omgivningsskull så offrar vi oss, storsinta som få måste jag få lov att säga.

Sen ska jag hämta den lille maskinen som faktiskt börjar vakna helt av sig själv idag, för jag kan inte skylla på det där klampandet som gick förbi hans rum för en liten stund sedan, han brukar nämligen inte vakna av någonting om man inte tänder lampan och lyfter upp honom, men det är väl taskigt så de väntar jag med till i allra sista stund.

Nu ska jag ta tag i det där mackbyggandet och sedan börjar tjatet "ta en tugga till så att du orkar med idag" det är lite svårt att ta sig själv på allvar när man inte menar det man säger, eller när jag säger det till sonen så funkar det men när jag säger till mig själv är det värre.